1 Det hände sig, när Isak blev gammal och hans ögon var så svaga att han inte kunde se, att han kallade Esau, sin äldste son, och sa till honom: Min son. Och denne svarade honom: Här är jag. 2 Och han sa: Se, jag är gammal och vet inte när jag ska dö. 3 Jag ber dig, ta nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge och gå ut i markerna och fånga något villebråd åt mig 4 och laga till en välsmakande rätt åt mig, en som jag tycker om, och bär in den till mig så att jag får äta, så att jag* kan välsigna dig innan jag dör. 5 Men Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut i marken, för att han skulle jaga villebråd och ta hem det. 6 Då sa Rebecka till sin son Jakob: Se, jag har hört din far tala med din bror Esau och säga: 7 Hämta mig villebråd och laga till åt mig en välsmakande rätt, så att jag får äta och välsigna dig inför HERREN innan jag dör. 8 Hör nu vad jag säger, min son, vad jag nu befaller dig. 9 Gå bort till hjorden och hämta mig två goda killingar, så ska jag laga till en välsmakande rätt av dem åt din far, såsom han tycker om. 10 Den ska du bära in till din far och låta honom äta, så att han kan välsigna dig innan han dör. 11 ✝ Jakob sa då till sin mor Rebecka: Tänk på att min bror Esau är en hårig man, och jag är slät. 12 Kanske min far rör vid mig. Då blir jag i hans ögon lik en bedragare och drar förbannelse över mig och inte välsignelse. 13 Då sa hans mor till honom: Den förbannelsen får komma över mig, min son. Hör bara vad jag säger och gå och hämta dem åt mig. 14 Då gick han och hämtade dem och förde dem till sin mor, och hans mor lagade till en välsmakande rätt, en som hans far tyckte om. 15 Och Rebecka tog fram sin äldste son Esaus högtidskläder, som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob. 16 Med skinnen från killingarna täckte hon hans händer och den släta delen av hans hals. 17 Så gav hon den välsmakande rätten och brödet som hon hade gjort i ordning i sin son Jakobs hand. 18 Han gick in till sin far och sa: Min far. Och han svarade: Här är jag, vem är du, min son? 19 Jakob sa till sin far: Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort såsom du har sagt till mig. Jag ber dig, sätt dig upp och ät av mitt villebråd, så att du* kan välsigna mig. 20 Men Isak sa till sin son: Hur har du kunnat finna det så snart, min son? Han svarade: Eftersom HERREN, din Gud, lät det komma i min väg. 21 Då sa Isak till Jakob: Jag ber dig, kom hit, min son, så att jag får röra vid dig, om du verkligen är min son Esau eller inte. 22 Så gick Jakob fram till sin far Isak, och han rörde vid honom och sa: Rösten är Jakobs röst men händerna är Esaus händer. 23 Han kände inte igen honom, för hans händer var håriga, såsom hans brors Esaus händer. Så välsignade han honom. 24 Han sa: Är du verkligen min son Esau? Han svarade: Ja, det är jag. 25 Då sa han: Kom hit till mig med det, så att jag får äta av ditt villebråd, min son, så att jag* kan välsigna dig. Då bar han fram det till honom och han åt, och han räckte honom vin och han drack. 26 Och hans far Isak sa till honom: Kom närmare och kyss mig, min son. 27 ✝ Då gick han fram och kysste honom. Och han kände lukten av hans kläder och välsignade honom och sa: Sannerligen, doften av min son är såsom doften från en mark som HERREN har välsignat. 28 Gud ska ge dig av himlens dagg och av jordens fetma och överflöd av korn och vin. 29 ✝ Folk ska tjäna dig och folkslag falla ner för dig. Var en herre över dina bröder. Må din mors barn falla ner för dig. Förbannad vare den som förbannar dig och välsignad vare den som välsignar dig! 30 Och det hände, så snart Isak hade avslutat välsignelsen över Jakob, och Jakob just hade gått ut från sin far Isak, då kom hans bror Esau från sin jakt. 31 Också han lagade till en välsmakande rätt och bar in den till sin far och sa till sin far: Vill du sätta dig upp, min far, och äta av din sons villebråd, så att du* kan välsigna mig. 32 Då sa hans far Isak till honom: Vem är du? Han sa: Jag är Esau, din förstfödde son. 33 Då blev Isak mycket förskräckt* och sa: Vem var det då som hade jagat villebråd och som bar in det till mig? Jag åt av allt innan du kom och jag välsignade honom. Välsignad ska han också vara. 34 När Esau hörde dessa sin fars ord, ropade han högt och blev mycket förbittrad och sa till sin far: Välsigna mig också, min far. 35 Men han sa: Din bror har kommit med list och har tagit din välsignelse. 36 ✝ Då sa han: Heter han inte med rätta Jakob, för han har nu två gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se, nu har han också tagit min välsignelse. Och han sa: Har du ingen välsignelse kvar för mig? 37 Isak svarade och sa till Esau: Se, jag har satt honom till en herre över dig, och alla hans bröder har jag gett till tjänare åt honom, och med korn och vin har jag försett honom. Vad ska jag göra för dig nu, min son? 38 Esau sa till sin far: Har du bara en välsignelse, min far? Välsigna mig, också mig, min far! Och Esau grät högljutt. 39 Och hans far Isak svarade och sa till honom: Se, utav jordens fetma ska din boning vara och av himlens dagg från ovan. 40 Av ditt svärd ska du leva, och du ska tjäna din bror: Men det ska ske, att du också ska bli herre och riva bort hans ok från din hals. 41 ✝ Esau hatade Jakob på grund av den välsignelse som hans far hade välsignat honom med, och Esau sa i sitt hjärta: Snart ska den tiden komma, då vi får sörja vår far. Då ska jag döda min bror Jakob. 42 När dessa ord från hennes äldste son Esau blev berättade för Rebecka, sände hon bud efter sin yngste son, Jakob, och sa till honom: Se, din bror Esau vill hämnas på dig och döda dig. 43 Därför, min son, hör nu på vad jag säger. Stå upp och fly till Haran, till min bror Laban. 44 Och stanna någon tid hos honom, till dess din brors raseri har lagt sig 45 och till dess din brors vrede vänder sig bort från dig och han glömmer vad du har gjort mot honom. Då vill jag sända och hämta dig därifrån. Varför skulle jag mista er båda på samma dag? 46 ✝ Rebecka sa till Isak: Jag är trött* på livet på grund av Hets döttrar. Om Jakob tar sig en hustru bland Hets döttrar, en som är lik dessa döttrar i landet, varför skulle jag då leva?