1 Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda djur och på alla boskapsdjur som var med honom i arken, och Gud lät en vind gå fram över jorden, och vattnet sjönk undan. 2 Och djupets källor och himlens fönster stängdes, och regnet från himlen upphörde. 3 Och vattnet vek bort från jorden mer och mer, och efter 150 dagar började vattnet avta. 4 På sjuttonde dagen i den sjunde månaden stannade arken på Araratbergen. 5 Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. På första dagen i tionde månaden blev bergens toppar synliga. 6 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret på arken, som han hade gjort, 7 och lät en korp flyga ut, och den flög fram och åter till dess vattnet hade torkat bort från jorden. 8 Sedan lät han en duva flyga ut från sig, för att han skulle se om vattnet hade sjunkit undan från jorden. 9 Men duvan fann ingen plats där den kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vattnet täckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog in den till sig i arken. 10 Och han väntade ytterligare sju dagar och lät duvan ännu en gång flyga ut ur arken. 11 Mot kvällen kom duvan tillbaka till honom, och se, då hade den ett friskt olivlöv i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12 Men han väntade ytterligare sju dagar och sedan lät han duvan flyga ut igen, och den kom inte mer tillbaka till honom. 13 I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa bort taket från arken och såg ut, och se, jordens yta var torr. 14 På den tjugosjunde dagen i den andra månaden var jorden torr. 15 Då talade Gud till Noa och sa: 16 Gå ut ur arken, du och din hustru, dina söner och sonhustrur med dig. 17 Alla djur, som du har hos dig av allt kött, ska du ta med dig ut, både fåglar, boskapsdjur och alla kräldjur, som krälar på jorden, för att de ska växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden. 18 Så gick Noa ut med sina söner och med sin hustru och sina sonhustrur. 19 Alla djur och alla kräldjur, alla fåglar och allt som rör sig på jorden, alla efter sitt slag, gick ut ur arken. 20 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena djur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21 ✝ Och HERREN kände den välbehagliga doften och sa i sitt hjärta: Härefter ska jag inte mer förbanna jorden för människans skull, eftersom människans hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Och jag ska härefter inte mer döda allt levande, såsom jag nu har gjort. 22 ✝ Så länge jorden består, ska sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.