Jó 29

Nona e ultima replica di Giobbe

1 Giobbe riprese il suo discorso e disse:

2 "Oh potessi tornare come nei mesi di una volta, come nei giorni in cui Dio mi proteggeva, 3 quando la sua lampada mi risplendeva sul capo, e alla sua luce io camminavo nelle tenebre! 4 Oh fossi come ero ai giorni della mia maturità, quando Iddio vegliava amico sulla mia tenda, 5 quando l’Onnipotente stava ancora con me e avevo i miei figli intorno; 6 quando mi lavavo i piedi nel latte e la roccia versava per me ruscelli di olio! 7 Quando uscivo per andare alla porta della città e mi facevo preparare il seggio sulla piazza, 8 i giovani, vedendomi, si ritiravano, i vecchi si alzavano e rimanevano in piedi; 9 i notabili cessavano di parlare e si mettevano la mano sulla bocca; 10 la voce dei capi diventava muta, la lingua si attaccava al loro palato. 11 L’orecchio che mi udiva, mi diceva beato; l’occhio che mi vedeva mi rendeva testimonianza, 12 perché salvavo il misero che gridava aiuto e l’orfano che non aveva chi lo soccorresse. 13 Scendeva su di me la benedizione di chi stava per morire e facevo esultare il cuore della vedova. 14 La giustizia era il mio vestito e io il suo; la rettitudine era come il mio mantello e il mio turbante. 15 Ero l’occhio del cieco, il piede dello zoppo; 16 ero il padre dei poveri e studiavo a fondo la causa dello sconosciuto. 17 Spezzavo la mascella al malvagio, e gli facevo lasciare la preda che aveva fra i denti. 18 Dicevo: ‘Morirò nel mio nido, e moltiplicherò i miei giorni come la sabbia; 19 le mie radici si stenderanno verso le acque, la rugiada passerà la notte sui miei rami; 20 la mia gloria si rinnoverà sempre, e l’arco rinverdirà nella mia mano’. 21 Gli astanti mi ascoltavano fiduciosi, tacevano per udire il mio parere. 22 Quando avevo parlato, non replicavano; la mia parola scendeva su di loro come una rugiada. 23 Mi aspettavano come si aspetta la pioggia; spalancavano la bocca come a un acquazzone di primavera. 24 Io sorridevo loro quando erano sfiduciati; e non potevano oscurare la luce del mio volto. 25 Quando andavo da loro, mi sedevo come capo, ed ero come un re fra le sue schiere, come un consolatore in mezzo agli afflitti.

1 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:

2 O, att jag var som i gångna månader,

som i dagarna då Gud vakade

över mig,

3 då hans lykta sken över mitt huvud

och jag gick i hans ljus

genom mörkret,

4 då jag var i min krafts dagar,

då Guds godhet vilade

över mitt hus,

5 då den Allsmäktige

ännu var med mig

och mina barn fanns

runt omkring mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk

och det rann bäckar av olja

ur klippan för mig.

7 När jag gick till porten*29:7portenDär de äldste möttes och beslutade om samhällets frågor (jfr Rut 4:1, Ords 31:23). i staden

och intog min plats på torget,

8 då drog sig de unga undan

när de såg mig,

och de gamla reste sig och stod.

9 Stormännen höll tillbaka sina ord

och lade handen på munnen.

10 Furstarnas röst tystnade,

tungan fastnade vid deras gom.

11 Varje öra som hörde mig prisade mig,

varje öga som såg mig

lovordade mig,

12 *2 Mos 22:22, Job 31:17, 21, Ps 72:12. för jag räddade den fattige

som ropade

och den faderlöse

som ingen hjälpare hade.

13 Den döende välsignade mig,

änkans hjärta fick jag att jubla.

14 *Jes 59:17, Ef 6:14. Jag klädde mig i rättfärdighet

och den var min klädnad,

rättvisan var min mantel

och huvudbonad.

15 *4 Mos 10:31. Jag var ögon åt den blinde

och fötter åt den halte.

16 *Job 31:16f. Jag var en far för de fattiga

och redde ut den okändes sak.

17 *Ps 58:7. Jag krossade

den orättfärdiges käkar

och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte då:

"I mitt eget bo ska jag dö,

mina dagar blir många

som sanden.

19 Min rot sträcker sig till vattnet,

nattens dagg vilar i mina grenar.

20 Min ära är ständigt ny,

och min båge förnyas*29:20min båge förnyasSymbol för god vigör (jfr 30:11). En gammal båge tappade sin spänst. i min hand."

21 De lyssnade på mig och väntade,

de var tysta inför mitt råd.

22 Efter mig talade ingen,

och mina ord vederkvickte dem.

23 De väntade på mig som på regn,

de öppnade sin mun

som efter vårregn.

24 Jag log mot dem när de misströstade,

och de tog emot mitt ansiktes ljus.

25 Jag valde väg åt dem

och satt som hövding,

jag tronade som en kung

bland sina män,

som en som tröstar de sörjande.