1 Es kam aber ein Tag, da die Söhne Gottes sich vor dem HERRN zu stellen pflegten; da erschien unter ihnen auch der Satan, um sich vor dem HERRN zu stellen. 2 Da sprach der HERR zum Satan: Wo kommst du her? Satan antwortete dem HERRN und sprach: Vom Durchstreifen der Erde und vom Umherwandeln darauf. 3 Da sprach der HERR zum Satan: Hast du meinen Knecht Hiob beachtet? Denn seinesgleichen ist auf Erden nicht, ein so ganzer und gerader Mann, der Gott fürchtet und vom Bösen weicht; und noch hält er fest an seiner Vollkommenheit, obschon du mich gereizt hast, ihn ohne Ursache zu verderben. 4 Satan antwortete dem HERRN und sprach: Haut für Haut; und alles, was der Mensch hat, gibt er für sein Leben. 5 Aber strecke doch deine Hand aus und taste ihn selbst an und sein Fleisch, so wird er dir sicher ins Angesicht den Abschied geben! 6 Da sprach der HERR zum Satan: Siehe, er ist in deiner Hand; nur schone seines Lebens! 7 Da ging der Satan aus von dem Angesicht des HERRN und plagte Hiob mit bösen Geschwüren von der Fußsohle bis zum Scheitel, 8 also daß Hiob eine Scherbe nahm, um sich damit zu kratzen, und sich in den Aschenhaufen setzte. 9 Da sprach sein Weib zu ihm: Hältst du noch fest an deiner Vollkommenheit? Sage dich los von Gott und stirb! 10 Er aber sprach zu ihr: Du redest, wie ein törichtes Weib redet. Haben wir Gutes empfangen von Gott, sollten wir das Böse nicht auch annehmen? Bei alledem versündigte sich Hiob nicht mit seinen Lippen. 11 Als aber die drei Freunde Hiobs all das Unglück vernahmen, das über ihn gekommen war, kamen sie, ein jeder von seinem Ort, nämlich Eliphas, der Temaniter, und Bildad, der Schuchiter, und Zophar, der Naamatiter; diese kamen überein, miteinander hinzugehen, ihn zu beklagen und zu trösten. 12 Und als sie von ferne ihre Augen erhoben, erkannten sie ihn nicht mehr. Da erhoben sie ihre Stimme und weinten; und sie zerrissen ein jeder sein Kleid und sprengten Staub über ihre Häupter gen Himmel. 13 Dann setzten sie sich zu ihm auf den Erdboden sieben Tage und sieben Nächte lang, und keiner redete ein Wort zu ihm; denn sie sahen, daß der Schmerz sehr groß war.
1 He rā anō ka haere mai ngā tama a te Atua, kia tū i te aroaro o Ihowā, ā, ka haere mai hoki a Hātana i roto i a rātou ki te aroaro o Ihowā tū ai. 2 Nā, ka mea a Ihowā ki a Hātana, "I haere mai koe i hea?"
Anō rā ko Hātana ki a Ihowā, "I te kōpikopiko, i te hāereere i te whenua."
3 Nā, ka mea a Ihowā ki a Hātana, "Kua mahara rānei tōu ngākau ki tāku tangata, ki a Hopa? Kāhore he rite mōna i te whenua, he tangata ngākau tapatahi, he tika, e wehi ana i te Atua, e mawehe ana i te kino; ū tonu anō hoki tōna tapatahitanga, ahakoa e whakaoho ana koe i ahau ki te hē mōna, kia whakangaromia noatia ia."
4 Nā, ka utua e Hātana tā Ihowā, ka mea ia, "He kiri mō te kiri; āe rā, ko ngā mea katoa hoki a te tangata ka hoatu hei utu mōna kia ora. 5 Engari kia totoro atu tōu ringa, kia pā ki tōna wheua, ki ōna kikokiko, inā, ka kanga ia i a koe ki tōu aroaro."
6 Nā, ka mea a Ihowā ki a Hātana, "Nanā, kei tōu ringa ia; otiia kia tūpato kei mate rawa ia."
7 Heoi, ka haere atu a Hātana i te aroaro o Ihowā; patua iho e ia a Hopa ki te whēwhē kino i te kapu o tōna waewae, ā tae noa ki tōna tumuaki. 8 Nā, ka mau ia ki tētahi maramara rīhi hei waru i a ia, ā, noho ana i roto i te pungarehu.
9 Kātahi tāna wahine ka mea ki a ia, "Ka ū tonu koia koe ki tōu tapatahitanga? Kangā te Atua, ka mate ai."
10 Anō rā ko ia ki a ia, "Rite tonu tō kupu ki te kupu a tētahi o ngā wāhine kūware. Ha! Kia whiwhi tātou ki te pai i te Atua, ā, kia kaua e whiwhi ki te kino?"
I tēnei katoa kīhai i hara ngā ngutu o Hopa.
11 Nā, i te rongonga o ngā hoa tokotoru o Hopa ki tēnei aituā katoa i pā nei ki a ia, ka haere mai rātou i tōna wāhi, i tōna wāhi, a Eripāta Temani, a Pirirara Huhi, a Topara Naamati. He mea whakarite hoki nā rātou ki a rātou anō kia haere mai ki te tangi ki a ia, ki te whakamārie i a ia. 12 Nā, i te marangatanga o ō rātou kanohi i tawhiti, ā, kīhai rātou i mōhio ki a ia, nā, kua ara tō rātou reo, tangi ana; haea ana tōna koroka, tōna koroka, ruia iho e rātou he puehu ki runga ki ō rātou māhunga, he mea ākiri atu whaka te rangi. 13 Heoi, noho ana rātou i tōna taha ki te whenua, e whitu ngā rā, e whitu ngā pō, kīhai hoki i puaki he kupu a tētahi ki a ia; i kite hoki rātou he nui rawa tōna pōuri.