1 Da hob Eliphas, der Temaniter, an und sprach: 2 Vielleicht verdrießt es dich, wenn man versucht, ein Wort mit dir zu reden; wer hält aber die Rede zurück? 3 Siehe, du hast viele zurechtgewiesen und müde Hände gestärkt. 4 Deine Reden haben Strauchelnde aufgerichtet, und wankende Knie hast du gekräftigt. 5 Da es nun an dich kommt, erliegst du, und weil es dich trifft, bist du so bestürzt. 6 Ist nicht deine Gottesfurcht dein Trost und die Vollkommenheit deines Weges deine Hoffnung? 7 Bedenke aber: ist je ein Unschuldiger umgekommen, oder wurden je Rechtschaffene vertilgt? 8 Soviel ich gesehen habe: die Unrecht pflügen und Unheil säen, ernten es auch. 9 Durch Gottes Odem kommen sie um; durch den Hauch seines Zornes werden sie verzehrt. 10 Das Brüllen des Löwen und die Stimme des Leuen verstummt, und die Zähne der jungen Löwen werden ausgebrochen. 11 Der Löwe verdirbt aus Mangel an Raub, und die Jungen der Löwin zerstreuen sich. 12 Zu mir aber stahl sich ein Wort, mein Ohr vernahm ein leises Flüstern; 13 beim Nachdenken über Nachtgesichte, als tiefer Schlaf auf die Menschen gefallen war, 14 da kam Furcht über mich und ein Zittern und durchschauerte alle meine Gebeine; 15 denn ein Geist ging an mir vorüber, die Haare meines Leibes standen mir darob zu Berge. 16 Er stand da, und ich erkannte sein Aussehen nicht, eine Gestalt war vor meinen Augen, ich hörte eine flüsternde Stimme: 17 Ist der Sterbliche gerecht vor Gott oder ein Mann vor seinem Schöpfer rein? 18 Siehe, seinen Dienern traut er nicht, bei seinen Engeln nimmt er Irrtum wahr; 19 wieviel mehr bei denen, die in Lehmhütten wohnen, deren Fundament im Staube liegt und die gleich Motten zerstört werden! 20 Zwischen Morgen und Abend gehen sie zugrunde; ehe man sich’s versieht, sind sie für immer dahin. 21 Wird nicht ihr Zeltstrick abgerissen? Sie sterben; und zwar nicht an Weisheit!
1 Kātahi a Eripāta Temani ka oho, ka mea:
2 "Ki te anga mātou ki te kōrero ki a koe, e pōuri rānei koe?
Otirā, e taea e wai te pēhi te kupu?
3 Nanā, he tokomaha i whakaakona e koe;
nāu hoki i whakakaha ngā ringa kahakore.
4 Ara ana i āu kupu te tangata e hinga ana;
nāu hoki i kaha ai ngā turi kua piko.
5 Ināianei kua tae mai ki a koe, ā, e hemo ana koe;
e pā ana ki a koe, ohorere ana koe.
6 He teka ianei kei tōu wehi ki te Atua he okiokinga whakaaro mōu?
Kei te tapatahi o ōu huarahi he tūmanakohanga, mōu?
7 "Maharatia rā, ko wai o ngā tāngata harakore i huna?
I ngaro rānei ki hea te hunga tika?
8 Ko tāku hoki tēnei i kite ai, ko te hunga e parau ana i te hē,
e rui ana i te raruraru, ko ia rā anō tā rātou e kokoti ai.
9 Hunā ana rātou e te hā o te Atua,
mōtī iho rātou i te hau o tōna riri.
10 Ko te hāmama o te raiona, ko te reo o te raiona tutū,
ko ngā niho o ngā kūao raiona, whati ana.
11 Ngaro ana te raiona kātua i te kore kai,
ā, marara noa atu ngā kūao a te raiona.
12 "Nā, i kawea pukutia mai he kōrero ki ahau,
ā, kapohia ana e tōku taringa he kōmuhumuhu.
13 I ngā whakaaroaronga, nō ngā kite o te pō,
i te mea ka au iho te moe a te tangata,
14 ka pā te wehi ki ahau, me te ihiihi,
ā, wiri ana ōku wheua katoa.
15 Nā, ka tika atu he wairua i tōku aroaro,
tutū ana ngā huruhuru o tōku kikokiko.
16 Tū ana ia,
otiia kīhai ahau i mōhio ki tōna mata.
He āhua te mea i tōku aroaro;
tū puku ana; nā, ka rongo ahau i te reo e kī ana:
17 ‘He nui atu rānei te tika o te tangata i tō te Atua?
He nui atu rānei i tō tōna Kaihanga te mā o te tangata?
18 Nanā, kāhore rawa ia e whakawhirinaki ki āna pononga;
ā, ki tāna, he hē kei āna anahera.
19 Tērā atu tō te hunga e noho ana i roto i ngā whare uku,
he puehu tō rātou tūranga;
mongamonga kau rātou i te aroaro o te pūrehurehu.
20 I waenganui o te ata, o te ahiahi, ka whakangaromia rātou;
hunā ana rātou ake tonu atu, tē ai tētahi hei whakaaro atu.
21 Kāhore rānei tō rātou taura here tēneti i motuhia i roto i a rātou?
Mate ana rātou, kāhore hoki he mātauranga.’ "