1 * O, att du rev isär himlen

och kom ner

så att bergen bävade inför dig,

2 * som när eld antänder ris

och elden får vattnet att koka,

så att ditt namn blir känt

för dina fiender

och hednafolken darrar för dig.

3 * När du gjorde

förunderliga gärningar

som vi inte väntade oss,

då kom du ner

och bergen bävade inför dig.

4 Aldrig har någon hört,

inget öra har uppfattat,

inget öga har sett

en annan Gud än dig,

som gör sådant för dem

som väntar på honom.

5 Du kom för att hjälpa dem

som gjorde det rätta med fröjd,

som tänkte på dig på dina vägar.

Men se, du blev vred

när vi syndade.

Det har vi gjort länge –

ska vi någonsin bli frälsta?

6 * Vi är alla orena,

alla våra rättfärdiga gärningar

är som en fläckad dräkt.*

Vi vissnar alla som löv,

och som en vind sveper

våra missgärningar bort oss.

7 Ingen åkallar ditt namn,

ingen vaknar

för att hålla sig till dig,

för du har dolt ditt ansikte för oss,

överlämnat oss åt*

vår missgärning.

8 * Men Herre, du är vår Far.

Vi är leran,

och du är den som format oss,

vi är alla verk av din hand.

9 * Var då inte så oerhört vred, Herre,

tänk inte för alltid

på vår missgärning.

Tänk på att vi alla är ditt folk.

10 Dina heliga städer är en öken.

Sion är en öken,

Jerusalem en ödemark.

11 * Vårt heliga och härliga hus,

där våra fäder lovade dig,

är eldens byte.

Allt som är dyrbart för oss

har lämnats åt förödelsen.

12 Kan du trots detta

hålla dig tillbaka, Herre?

Kan du tiga

och låta oss lida så mycket?