1 ✝ I det år kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. 2 ✝ Ovanför den stod serafer som vardera hade sex vingar. Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter, och med två flög de. 3 ✝ Och den ene ropade till den andra och sa: Helig, Helig, Helig är HERREN Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet. 4 ✝ Och dörrtrösklarnas fästen skakade av ljudet från honom som ropade och huset fylldes av rök. 5 ✝ Då sa jag: Ve mig, ty jag förgås, för jag är en man med orena läppar och jag bor bland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, HERREN Sebaot. 6 Då flög en av seraferna fram till mig, med ett glödande kol i sin hand, som han hade hämtat från altaret med en tång. 7 ✝ Och han rörde vid min mun med den och sa: Se, detta har rört vid dina läppar, och din skuld är borttagen och din synd är försonad*. 8 Och jag hörde Herrens röst, som sa: Vem ska jag sända och vem vill vara vår budbärare? Då sa jag: Här är jag, sänd mig! 9 ✝ Då sa han: Gå och säg till detta folk: Ni ska sannerligen höra men inte förstå, och ni ska sannerligen se men inte begripa. 10 ✝ Förhärda detta folks hjärta och gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon eller hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och omvänder sig och blir helade. 11 ✝ Då sa jag: Herre, hur länge? Och han svarade: Tills städerna ligger i ruiner utan invånare, och husen står tomma och landet är helt öde, 12 ✝ och tills HERREN har fört folket långt bort, och ödeläggelsen mitt i landet blivit stor. 13 Men när bara en tiondel är kvar ska även den ödeläggas. Men som en stubbe blir kvar när en terebint eller en ek fälls, så ska dess stubbe vara den heliga säden.