1 O att du ville låta himlen rämna och komma hit ner, så att bergen skakade inför dig, 2 som när elden bränner upp riset och får vattnet att koka, för att göra ditt namn känt för dina motståndare, att hednafolken må darra för din åsyn, 3 ✝ när du gjorde gärningar som ingav fruktan som vi inte väntade oss, kom du ner och bergen skakade inför dig. 4 ✝ För sedan världens begynnelse har människor inte hört, inte heller uppfattat med örat, inte heller sett med ögonen någon annan Gud än dig, som gjort sådant för den som väntar på honom. 5 Du kom dem till mötes som med fröjd gjorde det rätta och som på dina vägar kom ihåg dig. Se, du är vred, för vi har syndat. Hos dem finns varaktighet och vi ska bli frälsta. 6 ✝ Men vi har alla blivit som något orent och all vår rättfärdighet som smutsiga klädtrasor. Och vi vissnar alla som löv och som vinden har våra synder svept bort oss. 7 Och det finns ingen som åkallar ditt namn, som vaknar upp för att hålla sig till dig, för du har dolt ditt ansikte för oss och lät oss försmäkta* på grund av våra synder. 8 ✝ Men nu, o HERRE, är du vår fader. Vi är leran, och du är den som har format oss, och vi är alla ett verk av din hand. 9 ✝ Var inte, o HERRE, alltför vred och tänk inte på synden för alltid. Se, tänk på, vi ber dig, att vi alla är ditt folk. 10 Dina heliga städer är en öken, Sion är en öken, Jerusalem en ödemark. 11 ✝ Vårt heliga och härliga hus, där våra fäder prisade dig, har bränts upp av elden och allt som var dyrbart för oss ligger i ruiner. 12 Vill du på grund av detta hålla dig tillbaka, o HERRE? Kommer du att vara tyst och plåga oss så svårt?