1 För körledaren, till Jedutun. En psalm av David. 2 ✝ Jag sa: Jag ska ta mig i akt, så att jag inte syndar med min tunga. Jag vill sätta ett lås för min mun så länge den ogudaktige finns i min närhet. 3 ✝ Jag blev stum och tyst, jag talade inte ens om det goda, men min sorg blev allt värre. 4 ✝ Mitt hjärta brann inom mig, medan jag grubblade brann det som en eld, då talade jag med min tunga. 5 ✝ HERRE, låt mig förstå att mitt liv har ett slut och att mina dagar har en gräns, så att jag inser hur förgänglig jag är. 6 ✝ Se, som en handsbredd har du gjort mina dagar, min livstid är ingenting för dig. Sannerligen, alla människor, hur fasta de än står, är bara fåfänglighet. Sela. 7 ✝ Sannerligen, som en skugga går varje människa omkring. Men de oroar sig till ingen nytta, de samlar ihop rikedomar och vet inte vem som får det. 8 ✝ Men vad har jag då, Herre, att hoppas på? Mitt hopp står till dig. 9 Fräls mig från alla mina synder och låt inte dårar få håna mig. 10 ✝ Jag teg och öppnade inte min mun, för det var du som gjorde detta. 11 Ta bort din plåga från mig. Jag förgås av slagen från din hand. 12 ✝ När du tuktar någon för hans synd, förtär du likt malen det han har kärt. Ja sannerligen, människan är bara en vindpust*. Sela. 13 ✝ Hör min bön, HERRE, lyssna till mitt rop! Var inte tyst inför mina tårar, för jag är en främling hos dig, en gäst som alla mina fäder var. 14 ✝ Vänd bort din blick* från mig, så att jag kan få styrkan tillbaka, innan jag går bort och inte mer finns till.