1 Samuel 20

1 David, s’enfuyant de Najoth, qui est près de Rama, vint trouver Jonathan, et dit en sa présence: Qu’ai-je fait, quelle est mon iniquité, et quel est mon péché devant ton père, qu’il cherche ma vie?

2 Et il lui dit: A Dieu ne plaise! tu ne mourras point. Voici, mon père ne fait aucune chose, ni grande ni petite, qu’il ne me la communique, et pourquoi mon père me cacherait-il celle-ci? Cela n’est pas.

3 Alors David, jurant, dit encore: Ton père sait certainement que je suis dans tes bonnes grâces, et il aura dit: Que Jonathan ne le sache pas, de peur qu’il n’en soit affligé. Mais, certainement, comme l’Éternel est vivant, et comme ton âme vit, il n’y a qu’un pas entre moi et la mort.

4 Alors Jonathan dit à David: Que désires-tu que je fasse? et je le ferai pour toi.

5 Et David dit à Jonathan: Voici, c’est demain la nouvelle lune, et je devrais m’asseoir avec le roi pour manger; mais laisse-moi aller, et je me cacherai aux champs jusqu’au soir du troisième jour.

6 Si ton père vient à s’informer de moi, tu répondras: David m’a demandé instamment la permission d’aller en hâte à Bethléhem, sa ville, parce que toute sa famille y fait un sacrifice annuel.

7 S’il dit ainsi: C’est bon! tout va bien pour ton serviteur; mais s’il se met en colère, sache que le mal est résolu de sa part.

8 Fais donc cette grâce à ton serviteur, puisque tu as fait entrer ton serviteur en alliance avec toi au nom de l’Éternel. Mais s’il y a quelque iniquité en moi, fais-moi mourir toi-même; car pourquoi me mènerais-tu à ton père?

9 Et Jonathan lui dit: Loin de toi cette pensée! car si j’apprenais que mon père a résolu d’amener la ruine sur toi, ne te le ferais-je pas savoir?

10 Et David répondit à Jonathan: Qui me fera savoir si ton père te répond quelque chose de fâcheux?

11 Et Jonathan dit à David: Viens, et sortons aux champs. Et ils sortirent tous deux aux champs.

12 Alors Jonathan dit à David: Aussi vrai que l’Éternel est Dieu d’Israël, je sonderai mon père vers cette heure-ci, demain ou après-demain; et voici, s’il est favorable à David, et qu’alors je n’envoie pas vers toi et ne te le fasse pas savoir,

13 Que l’Éternel traite Jonathan avec la dernière rigueur! Que s’il plaît à mon père de te faire du mal, je te le ferai savoir aussi; et je te laisserai aller, et tu t’en iras en paix; et que l’Éternel soit avec toi comme il a été avec mon père!

14 Mais aussi, si je suis encore vivant, n’useras-tu pas envers moi de la bonté de l’Éternel, en sorte que je ne meure point,

15 Et que tu ne retires point ta bonté de ma maison, à jamais, non pas même quand l’Éternel aura retranché tous les ennemis de David de dessus la face de la terre?

16 Et Jonathan traita alliance avec la maison de David, et dit: Que l’Éternel tire vengeance des ennemis de David!

17 Jonathan fit encore jurer David par l’amour qu’il lui portait; car il l’aimait autant que son âme.

18 Et Jonathan lui dit: C’est demain la nouvelle lune, et on s’enquerra de toi; car ta place sera vide;

19 Mais, après-demain, tu descendras promptement, et tu viendras vers le lieu où tu t’étais caché, le jour de cette affaire, et tu demeureras auprès de la pierre d’Ézel;

20 Et je tirerai trois flèches à côté, comme si je tirais à quelque but;

21 Et voici, j’enverrai un jeune homme, en lui disant: Va, trouve les flèches. Si je dis à ce garçon: Voici, les flèches sont de ce côté-ci de toi, prends-les; alors viens, tout va bien pour toi, et il n’y a rien à craindre: l’Éternel est vivant

22 Mais si je dis au jeune garçon: Voici, les flèches sont au-delà de toi; alors va-t’en, car l’Éternel te renvoie.

23 Mais quant à la parole que nous nous sommes donnée, toi et moi, voici, l’Éternel est témoin entre moi et toi, à jamais.

24 David se cacha donc aux champs. Et la nouvelle lune étant venue, le roi s’assit pour prendre son repas.

25 Et le roi s’assit sur son siège, comme les autres fois, sur le siège contre la muraille; et Jonathan se leva, et Abner s’assit à côté de Saül, mais la place de David était vide.

26 Et Saül n’en dit rien ce jour-là; car il se disait: Il lui est arrivé quelque chose, qui fait qu’il n’est pas pur; certainement il n’est pas pur.

27 Mais le lendemain de la nouvelle lune, le second jour, la place de David fut encore vide; et Saül dit à Jonathan, son fils: Pourquoi le fils d’Isaï n’est-il point venu manger ni hier ni aujourd’hui?

28 Et Jonathan répondit à Saül: David m’a demandé instamment la permission d’aller jusqu’à Bethléhem;

29 Et il a dit: Laisse-moi aller, je te prie; car nous avons un sacrifice de famille dans la ville, et mon frère m’a recommandé de m’y trouver; maintenant donc, si j’ai trouvé grâce à tes yeux, que j’y aille, je te prie, afin de voir mes frères. C’est pour cela qu’il n’est point venu à la table du roi.

30 Alors la colère de Saül s’embrasa contre Jonathan, et il lui dit: Fils pervers et rebelle, ne sais-je pas bien que tu as choisi le fils d’Isaï, à ta honte, et à la honte de ta mère?

31 Car tant que le fils d’Isaï vivra sur la terre, tu ne seras jamais stable, ni toi, ni ton royaume; maintenant donc envoie-le chercher, et amène-le-moi; car il est digne de mort.

32 Et Jonathan répondit à Saül, son père, et lui dit: Pourquoi le ferait-on mourir? Qu’a-t-il fait?

33 Mais Saül brandit sa lance contre lui pour le frapper. Alors Jonathan connut que son père avait résolu de faire mourir David.

34 Et Jonathan se leva de la table tout en colère, et ne prit point son repas le second jour de la nouvelle lune; car il était affligé à cause de David, parce que son père l’avait outragé.

35 Et le matin venu, Jonathan sortit aux champs, au lieu convenu avec David; et il amena avec lui un petit garçon;

36 Et il dit à ce garçon: Cours, trouve donc les flèches que je vais tirer. Le garçon courut, et Jonathan tira une flèche au-delà de lui.

37 Quand le garçon vint jusqu’au lieu où était la flèche que Jonathan avait tirée, Jonathan cria après lui, et lui dit: La flèche n’est-elle pas au-delà de toi?

38 Et Jonathan cria après le garçon: Vite, hâte-toi, ne t’arrête pas! Et le garçon de Jonathan ramassa la flèche, et vint vers son maître.

39 Mais le garçon ne savait rien; il n’y avait que David et Jonathan qui connussent l’affaire.

40 Et Jonathan donna ses armes au garçon qu’il avait avec lui, et lui dit: Va, porte-les à la ville.

41 Le garçon partit; et David se leva du côté du Midi, se jeta le visage contre terre, et se prosterna trois fois; puis ils s’embrassèrent l’un l’autre, et pleurèrent tous deux, et même David pleura extrêmement.

42 Et Jonathan dit David: Va en paix, selon ce que nous avons juré tous deux, au nom de l’Éternel, en disant: L’Éternel sera entre moi et toi, et entre ma postérité et ta postérité, à jamais.

43 David se leva donc et s’en alla, et Jonathan rentra dans la ville.

David och Jonatan

1 Men David flydde från Najot i Rama och kom till Jonatan och frågade: "Vad har jag gjort? Vilken skuld eller synd har jag inför din far eftersom han försöker ta mitt liv?" 2 "Aldrig!" svarade Jonatan. "Du ska inte dö. Min far gör ingenting, varken stort eller smått, utan att låta mig få veta det. Varför skulle han då dölja detta för mig? Nej, så ska inte ske." 3 Men David försäkrade med ed och sade: "Din far vet mycket väl att du tycker om mig. Därför tänker han: Jonatan ska inte få veta det, så att han inte blir bedrövad. Men så sant Herren lever och så sant du själv lever: Det är inte mer än ett steg mellan mig och döden." 4 Då sade Jonatan till David: "Vad du än önskar ska jag göra för dig."

5 *4 Mos 10:10, 28:11f, Ps 81:4. David sade till Jonatan: "I morgon är det nymånad*20:5nymånadVarje ny månad inleddes med en dag för fest, vila och gudstjänst (4 Mos 10:10)., och då skulle jag egentligen sitta till bords med kungen. Men låt mig nu gå och gömma mig ute på marken till i övermorgon kväll. 6 Om din far saknar mig, så säg: David bad mig enträget att få skynda i väg till sin stad Betlehem,*20:6skynda i väg till sin stad BetlehemNästan en mil söder om Sauls Gibea. där hela släkten nu firar sin årliga offerfest. 7 Om han säger: ’Bra!’, då kan din tjänare vara trygg. Men blir han arg, så vet du att han har ont i sinnet. 8 *1 Sam 18:3f. Visa nu godhet mot din tjänare, eftersom du har låtit din tjänare ingå ett Herrens förbund med dig. Men om det finns skuld hos mig, så döda mig du! Varför föra mig till din far?" 9 Jonatan svarade: "Nej aldrig! Märker jag på något sätt att min far har bestämt sig för att göra något ont mot dig, så talar jag om det för dig." 10 Då sade David till Jonatan: "Vem ska meddela mig om din far ger dig ett hårt svar?"

11 "Kom", sade Jonatan, "vi går ut på fälten!" Så gick de båda ut på fälten. 12 Och Jonatan sade till David: "Vid Herren, Israels Gud: jag ska fråga min far vid den här tiden i morgon eller i övermorgon, och finner jag att det låter bra för David så lovar jag att sända bud till dig och avslöja det för dig. 13 Må Herren straffa Jonatan både nu och i framtiden om jag inte avslöjar för dig ifall min far har bestämt sig för att göra dig något ont, så att du kan gå din väg i trygghet. Må Herren vara med dig, så som han har varit med min far. 14 Lova mig att du visar Herrens godhet mot mig så länge jag lever, och att du när jag dör 15 aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när Herren har utrotat Davids alla fiender från jorden."

16 *1 Sam 18:3f, 23:18. Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: "Herren ska ställa Davids fiender till svars." 17 *1 Sam 18:1, 19:1. Av kärlek till David gav Jonatan på nytt sin ed till honom, för han älskade honom lika djupt som sitt eget liv.

18 Sedan sade Jonatan till honom: "I morgon är det nymånad, och då kommer du att saknas, för din plats står tom. 19 *1 Sam 19:2f. Men skynda dig i övermorgon ner till platsen där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen. 20 Då ska jag skjuta tre pilar bredvid den, som om jag sköt mot ett mål. 21 Sedan skickar jag min tjänare att hitta pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna är bakom dig, ta upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, då är det ingen fara så sant Herren lever. 22 Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna är framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort. 23 Och i det som vi har talat om, du och jag, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid."

24 David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta. 25 Kungen satte sig på sin vanliga plats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. 26 *3 Mos 7:19f, 15:16f, 5 Mos 23:10f. Saul sade ingenting den dagen, för han tänkte: "Något har hänt honom. Han är nog inte ren*20:26inte renDen som skulle delta vid en helig måltid måste rena sig rituellt (3 Mos 7:20f, 22:3f).. Säkert är han inte ren." 27 Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: "Varför har Ishais son inte kommit till måltiden, varken i går eller i dag?" 28 Jonatan svarade Saul: "David bad mig enträget att få gå till Betlehem. 29 Han sade: Låt mig gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror själv befallde mig att komma. Om jag funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå och besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till kungens bord."

30 Då blev Saul rasande på Jonatan och sade till honom: "Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Jag visste det, du har tagit parti för Ishais son till skam för dig själv och till skam för din mor som har fött dig. 31 *1 Sam 15:28. För så länge Ishais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Skicka nu efter honom och hämta hit honom till mig, för han måste dö!" 32 *1 Sam 19:4. Jonatan svarade sin far Saul: "Varför ska han dödas? Vad har han gjort?"

33 *1 Sam 18:11, 19:10. Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far var fast besluten att döda David. 34 Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull eftersom hans far hade skymfat honom.

35 Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Han hade en liten pojke med sig. 36 "Spring och hitta pilarna som jag skjuter", sade han till pojken. Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom. 37 När pojken kom till stället dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: "Pilen är framför dig, längre bort!" 38 Och Jonatan ropade efter pojken: "Fort, skynda dig, stanna inte!" Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. 39 Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det. 40 Jonatan lämnade sina vapen till pojken som han hade med sig och sade till honom: "Gå, ta med dem till staden."

41 Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt. 42 Jonatan sade till David: "Gå i frid. Vi har båda gett vår ed vid Herrens namn när vi sade: Herren ska vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid." 43 Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.