1 En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.

2 Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.

3 Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.

4 Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:

5 »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»

6 Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.

7 Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.

8 Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.

9 Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;

10 ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;

11 jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.

12 Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.

13 Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod?

14 Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste.

15 Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.»

16 Men till den ogudaktige säger Gud: »Huru kan du tala om mina stadgar och föra mitt förbund på tungan,

17 du som hatar tuktan och kastar mina ord bakom dig?

18 Om du ser en tjuv, så håller du med honom, och med äktenskapsbrytare giver du dig i lag.

19 Din mun släpper du lös till vad ont är, och din tunga hopspinner svek.

20 Du sitter där och förtalar din broder, din moders son lastar du!

21 Så gör du, och jag tiger, och nu tror du att jag är såsom du. Nej, jag vill straffa dig och ställa dig det för ögonen.

22 I som förgäten Gud, märken detta, för att jag icke må sönderriva eder utan räddning:

23 den som offrar lovets offer, han ärar mig; och den som aktar på sin väg, honom skall jag låta se Guds frälsning.»

1 A Psalm of Asaph. The God of gods -- Jehovah -- hath spoken, And He calleth to the earth From the rising of the sun unto its going in.

2 From Zion, the perfection of beauty, God shone.

3 Our God cometh, and is not silent, Fire before Him doth devour, And round about him it hath been very tempestuous.

4 He doth call unto the heavens from above, And unto the earth, to judge His people.

5 Gather ye to Me My saints, Making covenant with Me over a sacrifice.

6 And the heavens declare His righteousness, For God Himself [is] judge. Selah.

7 Hear, O My people, and I speak, O Israel, and I testify against thee, God, thy God [am] I.

8 Not for thy sacrifices do I reprove thee, Yea, thy burnt-offerings [Are] before Me continually.

9 I take not from thy house a bullock, From thy folds he goats.

10 For Mine [is] every beast of the forest, The cattle on the hills of oxen.

11 I have known every fowl of the mountains, And the wild beast of the field [is] with Me.

12 If I am hungry I tell not to thee, For Mine [is] the world and its fulness.

13 Do I eat the flesh of bulls, And drink the blood of he-goats?

14 Sacrifice to God confession, And complete to the Most High thy vows.

15 And call Me in a day of adversity, I deliver thee, and thou honourest Me.

16 And to the wicked hath God said: What to thee -- to recount My statutes? That thou liftest up My covenant on thy mouth?

17 Yea, thou hast hated instruction, And dost cast My words behind thee.

18 If thou hast seen a thief, Then thou art pleased with him, And with adulterers [is] thy portion.

19 Thy mouth thou hast sent forth with evil, And thy tongue joineth deceit together,

20 Thou sittest, against thy brother thou speakest, Against a son of thy mother givest slander.

21 These thou didst, and I kept silent, Thou hast thought that I am like thee, I reprove thee, and set in array before thine eyes.

22 Understand this, I pray you, Ye who are forgetting God, Lest I tear, and there is no deliverer.

23 He who is sacrificing praise honoureth Me, As to him who maketh a way, I cause him to look on the salvation of God!