1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
1 `Give ye thanks to Jehovah, For good, for to the age [is] His kindness:`
2 Let the redeemed of Jehovah say, Whom He redeemed from the hand of an adversary.
3 And from the lands hath gathered them, From east and from west, From north, and from the sea.
4 They wandered in a wilderness, in a desert by the way, A city of habitation they have not found.
5 Hungry -- yea -- thirsty, Their soul in them becometh feeble,
6 And they cry unto Jehovah in their adversity, From their distress He delivereth them,
7 And causeth them to tread in a right way, To go unto a city of habitation.
8 They confess to Jehovah His kindness, And His wonders to the sons of men.
9 For He hath satisfied a longing soul, And a hungry soul hath filled [with] goodness.
10 Inhabitants of dark places and death-shade, Prisoners of affliction and of iron,
11 Because they changed the saying of God, And the counsel of the Most High despised.
12 And He humbleth with labour their heart, They have been feeble, and there is no helper.
13 And they cry unto Jehovah in their adversity, From their distresses He saveth them.
14 He bringeth them out from the dark place, And death-shade, And their bands He draweth away.
15 They confess to Jehovah His kindness, And His wonders to the sons of men.
16 For He hath broken doors of brass, And bars of iron He hath cut.
17 Fools, by means of their transgression, And by their iniquities, afflict themselves.
18 All food doth their soul abominate, And they come nigh unto the gates of death,
19 And cry unto Jehovah in their adversity, From their distresses He saveth them,
20 He sendeth His word and healeth them, And delivereth from their destructions.
21 They confess to Jehovah His kindness, And His wonders to the sons of men,
22 And they sacrifice sacrifices of thanksgiving, And recount His works with singing.
23 Those going down [to] the sea in ships, Doing business in many waters,
24 They have seen the works of Jehovah, And His wonders in the deep.
25 And He saith, and appointeth a tempest, And it lifteth up its billows,
26 They go up [to] the heavens, they go down [to] the depths, Their soul in evil is melted.
27 They reel to and fro, and move as a drunkard, And all their wisdom is swallowed up.
28 And they cry to Jehovah in their adversity, And from their distresses He bringeth them out.
29 He establisheth a whirlwind to a calm, And hushed are their billows.
30 And they rejoice because they are quiet, And He leadeth them to the haven of their desire.
31 They confess to Jehovah His kindness, And His wonders to the sons of men,
32 And they exalt Him in the assembly of the people, And in the seat of the elders praise Him.
33 He maketh rivers become a wilderness, And fountains of waters become dry land.
34 A fruitful land becometh a barren place, For the wickedness of its inhabitants.
35 He maketh a wilderness become a pool of water, And a dry land become fountains of waters.
36 And He causeth the hungry to dwell there, And they prepare a city of habitation.
37 And they sow fields, and plant vineyards, And they make fruits of increase.
38 And He blesseth them, and they multiply exceedingly, And their cattle He doth not diminish.
39 And they are diminished, and bow down, By restraint, evil, and sorrow.
40 He is pouring contempt upon nobles, And causeth them to wander in vacancy -- no way.
41 And setteth on high the needy from affliction, And placeth families as a flock.
42 The upright do see and rejoice, And all perversity hath shut her mouth.
43 Who [is] wise, and observeth these? They understand the kind acts of Jehovah!