1 En sång av Asaf. Lyssna, mitt folk, till min undervisning; böjen edra öron till min muns ord.
2 Jag vill öppna min mun till lärorikt tal, uppenbara förborgade ting ifrån fordom.
3 Vad vi hava hört och känna, och vad våra fäder hava förtäljt för oss,
4 det vilja vi icke dölja för deras barn; för ett kommande släkte vilja vi förtälja HERRENS lov och hans makt och de under han har gjort.
5 Ty han upprättade ett vittnesbörd i Jakob och stiftade en lag i Israel; han påbjöd den för våra fäder, och de skulle kungöra den för sina barn.
6 Så skulle det bliva kunnigt för ett kommande släkte, för barn som en gång skulle födas, och dessa skulle stå upp och förtälja det för sina barn.
7 Då skulle de sätta sitt hopp till Gud och icke förgäta Guds verk, utan taga hans bud i akt.
8 Och de skulle icke bliva, såsom deras fäder, ett gensträvigt och upproriskt släkte, ett släkte som icke höll sitt hjärta ståndaktigt, och vars ande icke var trofast mot Gud.
9 Efraims barn, välbeväpnade bågskyttar, vände om på stridens dag.
10 De höllo icke Guds förbund, och efter hans lag ville de ej vandra.
11 De glömde hans gärningar och de under han hade låtit dem se.
12 Ja, inför deras fäder hade han gjort under, i Egyptens land, på Soans mark.
13 Han klöv havet och lät dem gå därigenom och lät vattnet stå såsom en hög.
14 Han ledde dem om dagen med molnskyn, och hela natten med eldens sken.
15 Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka, såsom ur väldiga hav.
16 Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar.
17 Likväl syndade de allt framgent mot honom och voro gensträviga mot den Högste, i öknen.
18 De frestade Gud i sina hjärtan, i det de begärde mat för sin lystnad.
19 Och de talade mot Gud, de sade: »Kan väl Gud duka ett bord i öknen?
20 Se, visst slog han klippan, så att vatten flödade och bäckar strömmade fram, men kan han ock giva bröd eller skaffa kött åt sitt folk?»
21 Så förgrymmades då HERREN, när han hörde det; och eld upptändes i Jakob, jag, vrede kom över Israel,
22 eftersom de icke trodde på Gud och ej förtröstade på hans frälsning.
23 Och han gav befallning åt skyarna i höjden och öppnade himmelens dörrar;
24 han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem.
25 Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.
26 Han lät östanvinden fara ut på himmelen, och genom sin makt förde han sunnanvinden fram.
27 Och han lät kött regna över dem såsom stoft, bevingade fåglar såsom havets sand;
28 han lät det falla ned i sitt läger, runt omkring sin boning.
29 Då åto de och blevo övermätta; han lät dem få vad de hade lystnad efter.
30 Men ännu hade de icke stillat sin lystnad, ännu var maten i deras mun,
31 då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32 Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33 Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34 När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35 De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36 och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37 Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38 Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39 Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40 Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41 Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42 De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43 då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44 Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;
45 han sände bland dem flugsvärmar, som åto dem, och paddor, som voro dem till fördärv.
46 Han gav deras gröda åt gräsmaskar och deras arbetes frukt åt gräshoppor;
47 han slog deras vinträd med hagel och deras fikonträd med hagelstenar;
48 han gav deras husdjur till pris åt hagel och deras boskap åt ljungeldar.
49 Han sände över dem sin vredes glöd, förgrymmelse och ogunst och nöd, en skara av olycksänglar.
50 Han gav fritt lopp åt sin vrede; han skonade icke deras själ från döden, utan gav deras liv till pris åt pesten.
51 Och han slog allt förstfött i Egypten, kraftens förstling i Hams hyddor.
52 Och han lät sitt folk bryta upp såsom en fårhjord och förde dem såsom en boskapshjord genom öknen.
53 Han ledde dem säkert, så att de icke behövde frukta; men deras fiender övertäcktes av havet.
54 Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg som hans högra hand hade förvärvat.
55 Han förjagade hedningarna för dem och gav dem deras land till arvslott och lät Israels stammar bo i deras hyddor.
56 Men i sin gensträvighet frestade de Gud den Högste och höllo icke hans vittnesbörd;
57 de veko trolöst tillbaka, de såsom deras fäder, de vände om, lika en båge som sviker.
58 De förtörnade honom med sina offerhöjder och retade honom genom sina beläten.
59 Gud förnam det och vart förgrymmad och förkastade Israel med harm.
60 Och han försköt sin boning i Silo, det tält han hade slagit upp bland människorna;
61 han gav sin makt i fångenskap och sin ära i fiendehand.
62 Ja, han gav sitt folk till pris åt svärdet, och på sin arvedel förgrymmades han.
63 Deras unga män förtärdes av eld, och deras jungfrur blevo utan brudsång.
64 Deras präster föllo för svärd, och inga änkor kunde hålla klagogråt.
65 Då vaknade Herren såsom ur en sömn, han reste sig, lik en hjälte som hade legat dövad av vin.
66 Och han slog sina ovänner tillbaka, evig smälek lät han komma över dem.
67 Han förkastade ock Josefs hydda och utvalde icke Efraims stam.
68 Men han utvalde Juda stam, Sions berg, som han älskade.
69 Och han byggde sin helgedom hög såsom himmelen, fast såsom jorden, som han har grundat för evigt.
70 Och han utvalde sin tjänare David och tog honom ifrån fårhjordens fållor.
71 Ja, ifrån fåren hämtade han honom och satte honom till en herde för Jakob, sitt folk, och för Israel, sin arvedel.
72 Och han var deras herde med redligt hjärta och ledde dem med förståndig hand.
1 An Instruction of Asaph. Give ear, O my people, to my law, Incline your ear to sayings of my mouth.
2 I open with a simile my mouth, I bring forth hidden things of old,
3 That we have heard and do know, And our fathers have recounted to us.
4 We do not hide from their sons, To a later generation recounting praises of Jehovah, And His strength, and His wonders that He hath done.
5 And He raiseth up a testimony in Jacob, And a law hath placed in Israel, That He commanded our fathers, To make them known to their sons.
6 So that a later generation doth know, Sons who are born, do rise and recount to their sons,
7 And place in God their confidence, And forget not the doings of God, But keep His commands.
8 And they are not like their fathers, A generation apostate and rebellious, A generation! it hath not prepared its heart, Nor stedfast with God [is] its spirit.
9 Sons of Ephraim -- armed bearers of bow, Have turned in a day of conflict.
10 They have not kept the covenant of God, And in His law they have refused to walk,
11 And they forget His doings, And His wonders that He shewed them.
12 Before their fathers He hath done wonders, In the land of Egypt -- the field of Zoan.
13 He cleft a sea, and causeth them to pass over, Yea, He causeth waters to stand as a heap.
14 And leadeth them with a cloud by day, And all the night with a light of fire.
15 He cleaveth rocks in a wilderness, And giveth drink -- as the great deep.
16 And bringeth out streams from a rock, And causeth waters to come down as rivers.
17 And they add still to sin against Him, To provoke the Most High in the dry place.
18 And they try God in their heart, To ask food for their lust.
19 And they speak against God -- they said: `Is God able to array a table in a wilderness?`
20 Lo, He hath smitten a rock, And waters flow, yea, streams overflow. `Also -- bread [is] He able to give? Doth He prepare flesh for His people?`
21 Therefore hath Jehovah heard, And He sheweth Himself wroth, And fire hath been kindled against Jacob, And anger also hath gone up against Israel,
22 For they have not believed in God, Nor have they trusted in His salvation.
23 And He commandeth clouds from above, Yea, doors of the heavens He hath opened.
24 And He raineth on them manna to eat, Yea, corn of heaven He hath given to them.
25 Food of the mighty hath each eaten, Venison He sent to them to satiety.
26 He causeth an east wind to journey in the heavens, And leadeth by His strength a south wind,
27 And He raineth on them flesh as dust, And as sand of the seas -- winged fowl,
28 And causeth [it] to fall in the midst of His camp, Round about His tabernacles.
29 And they eat, and are greatly satisfied, And their desire He bringeth to them.
30 They have not been estranged from their desire, Yet [is] their food in their mouth,
31 And the anger of God hath gone up against them, And He slayeth among their fat ones, And youths of Israel He caused to bend.
32 With all this they have sinned again, And have not believed in His wonders.
33 And He consumeth in vanity their days, And their years in trouble.
34 If He slew them, then they sought Him, And turned back, and sought God earnestly,
35 And they remember that God [is] their rock, And God Most High their redeemer.
36 And -- they deceive Him with their mouth, And with their tongue do lie to Him,
37 And their heart hath not been right with Him, And they have not been stedfast in His covenant.
38 And He -- the Merciful One, Pardoneth iniquity, and destroyeth not, And hath often turned back His anger, And waketh not up all His fury.
39 And He remembereth that they [are] flesh, A wind going on -- and it returneth not.
40 How often do they provoke Him in the wilderness, Grieve Him in the desolate place?
41 Yea, they turn back, and try God, And the Holy One of Israel have limited.
42 They have not remembered His hand The day He ransomed them from the adversary.
43 When He set His signs in Egypt, And His wonders in the field of Zoan,
44 And He turneth to blood their streams, And their floods they drink not.
45 He sendeth among them the beetle, and it consumeth them, And the frog, and it destroyeth them,
46 And giveth to the caterpillar their increase, And their labour to the locust.
47 He destroyeth with hail their vine, And their sycamores with frost,
48 And delivereth up to the hail their beasts, And their cattle to the burning flames.
49 He sendeth on them the fury of His anger, Wrath, and indignation, and distress -- A discharge of evil messengers.
50 He pondereth a path for His anger, He kept not back their soul from death, Yea, their life to the pestilence He delivered up.
51 And He smiteth every first-born in Egypt, The first-fruit of the strong in tents of Ham.
52 And causeth His people to journey as a flock, And guideth them as a drove in a wilderness,
53 And He leadeth them confidently, And they have not been afraid, And their enemies hath the sea covered.
54 And He bringeth them in unto the border of His sanctuary, This mountain His right hand had got,
55 And casteth out nations from before them, And causeth them to fall in the line of inheritance, And causeth the tribes of Israel to dwell in their tents,
56 And they tempt and provoke God Most High, And His testimonies have not kept.
57 And they turn back, And deal treacherously like their fathers, They have been turned like a deceitful bow,
58 And make Him angry with their high places, And with their graven images make Him zealous,
59 God hath heard, and sheweth Himself wroth. And kicketh exceedingly against Israel.
60 And He leaveth the tabernacle of Shiloh, The tent He had placed among men,
61 And He giveth His strength to captivity, And His beauty into the hand of an adversary,
62 And delivereth up to the sword His people, And with His inheritance shewed Himself angry.
63 His young men hath fire consumed, And His virgins have not been praised.
64 His priests by the sword have fallen, And their widows weep not.
65 And the Lord waketh as a sleeper, As a mighty one crying aloud from wine.
66 And He smiteth His adversaries backward, A reproach age-during He hath put on them,
67 And He kicketh against the tent of Joseph, And on the tribe of Ephraim hath not fixed.
68 And He chooseth the tribe of Judah, With mount Zion that He loved,
69 And buildeth His sanctuary as a high place, Like the earth, He founded it to the age.
70 And He fixeth on David His servant, And taketh him from the folds of a flock,
71 From behind suckling ones He hath brought him in, To rule over Jacob His people, And over Israel His inheritance.
72 And he ruleth them according to the integrity of his heart, And by the skilfulness of his hands leadeth them!