1 Hallelujah! Give ye thanks unto Jehovah; for he is good; for his loving-kindness {endureth} for ever.
2 Who can utter the mighty acts of Jehovah? {who} can shew forth all his praise?
3 Blessed are they that keep justice, {and} he that doeth righteousness at all times.
4 Remember me, O Jehovah, with {thy} favour toward thy people; visit me with thy salvation:
5 That I may see the prosperity of thy chosen ones, that I may rejoice in the joy of thy nation, that I may glory with thine inheritance.
6 We have sinned with our fathers, we have committed iniquity, we have done wickedly.
7 Our fathers in Egypt considered not thy wondrous works; they remembered not the multitude of thy loving-kindnesses; but they rebelled at the sea, at the Red Sea.
8 Yet he saved them for his name's sake, that he might make known his might.
9 And he rebuked the Red Sea, and it dried up; and he led them through the deeps as through a wilderness.
10 And he saved them from the hand of him that hated {them}, and redeemed them from the hand of the enemy.
11 And the waters covered their oppressors: there was not one of them left.
12 Then believed they his words; they sang his praise.
13 They soon forgot his works; they waited not for his counsel:
14 And they lusted exceedingly in the wilderness, and tempted *God in the desert.
15 Then he gave them their request, but sent leanness into their soul.
16 And they envied Moses in the camp, {and} Aaron, the saint of Jehovah.
17 The earth opened and swallowed up Dathan, and covered the company of Abiram;
18 And fire was kindled in their company; a flame burned up the wicked.
19 They made a calf in Horeb, and did homage to a molten image;
20 And they changed their glory into the similitude of an ox that eateth grass.
21 They forgot *God their Saviour, who had done great things in Egypt,
22 Wondrous works in the land of Ham, terrible things by the Red Sea.
23 And he said that he would destroy them, had not Moses, his chosen, stood before him in the breach, to turn away his fury, lest he should destroy {them}.
24 And they despised the pleasant land; they believed not his word,
25 But murmured in their tents: they hearkened not unto the voice of Jehovah.
26 And he lifted up his hand to them, that he would make them fall in the wilderness;
27 And that he would make their seed fall among the nations, and disperse them through the countries.
28 And they joined themselves unto Baal-Peor, and ate the sacrifices of the dead;
29 And they provoked {him} to anger with their doings; and a plague broke out among them.
30 Then stood up Phinehas and executed judgment, and the plague was stayed;
31 And that was reckoned unto him for righteousness, from generation to generation, for evermore.
32 And they moved him to wrath at the waters of Meribah, and it went ill with Moses on their account;
33 For they provoked his spirit, so that he spoke unadvisedly with his lips.
34 They did not destroy the peoples, as Jehovah commanded them;
35 But they mingled with the nations, and learned their works;
36 And they served their idols; and they were a snare unto them:
37 And they sacrificed their sons and their daughters unto demons,
38 And shed innocent blood, the blood of their sons and of their daughters, whom they sacrificed unto the idols of Canaan; and the land was polluted with blood.
39 And they were defiled with their works, and went a-whoring in their doings.
40 Then was the anger of Jehovah kindled against his people, and he abhorred his inheritance;
41 And he gave them into the hand of the nations; and they that hated them ruled over them:
42 And their enemies oppressed them, and they were brought into subjection under their hand.
43 Often did he deliver them; but as for them they provoked {him} by their counsel, and they were brought low by their iniquity.
44 But he regarded their distress, when he heard their cry;
45 And he remembered for them his covenant, and repented according to the multitude of his loving-kindnesses;
46 And he caused them to find compassion of all those that had carried them captives.
47 Save us, Jehovah our God, and gather us from among the nations, to give thanks unto thy holy name, {and} to triumph in thy praise.
48 Blessed be Jehovah the God of Israel, from eternity and to eternity! And let all the people say, Amen! Hallelujah!
1 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?
3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.
4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,
5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.
6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.
7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.
8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.
9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.
10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.
11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.
12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.
13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.
14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.
15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.
16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.
17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.
18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.
19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;
20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.
21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,
22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.
23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.
24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.
25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.
26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,
27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.
28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.
29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.
30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;
31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.
32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.
33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.
34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,
35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.
36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.
37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.
38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.
39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.
40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.
41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.
42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.
43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.
44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.
45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.
46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.
47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov. ----
48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»