1 [To the chief Musician, to Jeduthun. A Psalm of David.] I said, I will take heed to my ways, that I sin not with my tongue: I will keep my mouth with a muzzle, while the wicked is before me.
2 I was dumb with silence, I held my peace from good; and my sorrow was stirred.
3 My heart burned within me; the fire was kindled in my musing: I spoke with my tongue,
4 Make me to know, Jehovah, mine end, and the measure of my days, what it is: I shall know how frail I am.
5 Behold, thou hast made my days {as} hand-breadths, and my lifetime is as nothing before thee; verily, every man, {even} the high placed, is altogether vanity. Selah.
6 Verily, man walketh in a vain show; verily they are disquieted in vain; he heapeth up {riches}, and knoweth not who shall gather them.
7 And now, what wait I for, Lord? my hope is in thee.
8 Deliver me from all my transgressions; make me not the reproach of the foolish.
9 I was dumb, I opened not my mouth; for *thou* hast done {it}.
10 Remove thy stroke away from me: I am consumed by the blow of thy hand.
11 When thou with rebukes dost correct a man for iniquity, thou makest his beauty to consume away like a moth: surely, every man is vanity. Selah.
12 Hear my prayer, Jehovah, and give ear unto my cry; be not silent at my tears: for I am a stranger with thee, a sojourner, like all my fathers.
13 Look away from me, and let me recover strength, before I go hence and be no more.
1 För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David.
2 Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.»
3 Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta.
4 Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga.
5 HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är.
6 Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela.
7 Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det.
8 Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp.
9 Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren.
10 Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det.
11 Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag.
12 Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela.
13 Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder.
14 Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till.