1 Why, Jehovah, standest thou afar off? {Why} hidest thou thyself in times of distress?2 The wicked, in his pride, doth hotly pursue the afflicted. They shall be taken in the devices that they have imagined.3 For the wicked boasteth of his soul's desire, and he blesseth the covetous; he contemneth Jehovah.4 The wicked {saith}, in the haughtiness of his countenance, He doth not search out: all his thoughts are, There is no God!5 His ways always succeed; thy judgments are far above out of his sight; {as for} all his adversaries, he puffeth at them.6 He saith in his heart, I shall not be moved; from generation to generation I shall be in no adversity.7 His mouth is full of cursing, and deceit, and oppression; under his tongue is mischief and iniquity.8 He sitteth in the lurking-places of the villages; in the secret places doth he slay the innocent: his eyes watch for the wretched.9 He lieth in wait secretly, like a lion in his thicket; he lieth in wait to catch the afflicted: he doth catch the afflicted, drawing him into his net.10 He croucheth, he boweth down, that the wretched may fall by his strong ones.11 He saith in his heart, *God hath forgotten, he hideth his face, he will never see {it}.12 Arise, Jehovah; O *God, lift up thy hand: forget not the afflicted.13 Wherefore doth the wicked contemn God? He hath said in his heart, Thou wilt not require {it}.14 Thou hast seen {it}, for thou thyself beholdest trouble and vexation, to requite by thy hand. The wretched committeth himself unto thee; thou hast been the helper of the fatherless.15 Break thou the arm of the wicked, and as for the evil man, seek out his wickedness {till} thou find none.16 Jehovah is King for ever and ever: the nations have perished out of his land.17 Jehovah, thou hast heard the desire of the meek, thou hast established their heart: thou causest thine ear to hear,18 To do justice to the fatherless and the oppressed one, that the man of the earth may terrify no more.

1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.6 Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.11 Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.