1 [{A Psalm} of David.] Strive, O Jehovah, with them that strive with me; fight against them that fight against me:
2 Take hold of shield and buckler, and stand up for my help;
3 And draw out the spear, and stop {the way} against my pursuers: say unto my soul, I am thy salvation.
4 Let them be put to shame and confounded that seek after my life; let them be turned backward and brought to confusion that devise my hurt:
5 Let them be as chaff before the wind, and let the angel of Jehovah drive {them} away;
6 Let their way be dark and slippery, and let the angel of Jehovah pursue them.
7 For without cause have they hidden for me their net {in} a pit; without cause they have digged {it} for my soul.
8 Let destruction come upon him unawares, and let his net which he hath hidden catch himself: for destruction let him fall therein.
9 And my soul shall be joyful in Jehovah; it shall rejoice in his salvation.
10 All my bones shall say, Jehovah, who is like unto thee, who deliverest the afflicted from one stronger than he, yea, the afflicted and the needy from him that spoileth him!
11 Unrighteous witnesses rise up; they lay to my charge things which I know not.
12 They reward me evil for good, {to} the bereavement of my soul.
13 But as for me, when they were sick, my clothing was sackcloth; I chastened my soul with fasting, and my prayer returned into mine own bosom:
14 I behaved myself as though {he had been} a friend, a brother to me; I bowed down in sadness, as one that mourneth {for} a mother.
15 But at my halting they rejoiced, and gathered together: the slanderers gathered themselves together against me, and I knew {it} not; they did tear {me}, and ceased not:
16 With profane jesters for bread, they have gnashed their teeth against me.
17 Lord, how long wilt thou look on? Rescue my soul from their destructions, my only one from the young lions.
18 I will give thee thanks in the great congregation; I will praise thee among much people.
19 Let not them that are wrongfully mine enemies rejoice over me; let them not wink with the eye that hate me without cause.
20 For they speak not peace; and they devise deceitful words against the quiet in the land.
21 And they opened their mouth wide against me; they said, Aha! aha! our eye hath seen {it}.
22 Thou hast seen {it}, Jehovah: keep not silence; O Lord, be not far from me.
23 Stir up thyself, and awake for my right, for my cause, my God and Lord!
24 Judge me, Jehovah my God, according to thy righteousness, and let them not rejoice over me.
25 Let them not say in their heart, Aha! so would we have it. Let them not say, We have swallowed him up.
26 Let them be ashamed and brought to confusion together that rejoice at mine adversity; let them be clothed with shame and dishonour that magnify themselves against me.
27 Let them exult and rejoice that delight in my righteousness; and let them say continually, Jehovah be magnified, who delighteth in the prosperity of his servant.
28 And my tongue shall talk of thy righteousness, {and} of thy praise, all the day.
1 Av David. Gå till rätta, HERRE, med dem som gå till rätta med mig; strid mot dem som strida mot mig.
2 Fatta sköld och skärm, och stå upp till min hjälp;
3 drag fram spjutet, och spärra vägen för mina förföljare. Säg till min själ: »Jag är din frälsning.»
4 Må de komma på skam och blygas, som stå efter mitt liv; må de vika tillbaka och varda utskämda, som hava ont i sinnet mot mig.
5 Må de bliva såsom agnar för vinden, och HERRENS ängel drive dem bort.
6 Deras väg blive mörk och slipprig, och HERRENS ängel drive dem bort.
7 Ty utan sak hava de försåtligen tillrett sin nätgrop för mig, utan sak hava de grävt en grav för mitt liv.
8 Fördärv komme över den mannen oförtänkt, det nät han har utlagt må fånga honom; ja, till sitt fördärv falle han själv däri.
9 Men min själ skall fröjda sig i HERREN och vara glad över hans frälsning.
10 Alla ben i min kropp skola säga: »HERRE, vem är dig lik, du som räddar den betryckte från den som är honom för stark, den betryckte och fattige ifrån den som plundrar honom?»
11 Orättfärdiga vittnen träda fram; de utfråga mig om det jag icke vet.
12 De löna mig med ont för gott; övergiven är min själ.
13 Jag åter bar sorgdräkt, när de voro sjuka, jag späkte min själ med fasta, jag bad med nedsänkt huvud;
14 såsom gällde det min vän, min broder, så skickade jag mig; lik den som sörjer sin moder gick jag sorgklädd och lutande.
15 Men de glädja sig över mitt fall och rota sig samman; ja, eländiga människor, som jag icke känner, rota sig samman mot mig, de smäda mig utan uppehåll.
16 Dessa gudlösa, som driva gyckel för en kaka bröd, bita ihop tänderna mot mig.
17 Herre, huru länge skall du se härpå? Ryck min själ undan det fördärv de bereda, och mitt liv undan lejonen.
18 Då skall jag tacka dig i den stora församlingen, och bland mycket folk skall jag lova dig.
19 Låt icke dem få glädja sig över mig, som utan skäl äro mina fiender; låt icke dem som utan sak hata mig få blinka med ögonen.
20 Ty det är icke frid som de tala; nej, svekets ord tänka de ut mot de stilla i landet.
21 De spärra upp munnen mot mig; de säga: »Rätt så, rätt så, nu se vi det med egna ögon!»
22 Du, HERRE, ser det; tig icke. Herre, var icke långt ifrån mig.
23 Vakna och stå upp för att skaffa mig rätt, för att utföra min sak, du min Gud och Herre.
24 Skaffa mig rätt efter din rättfärdighet, HERRE, min Gud, och låt dem icke få glädja sig över mig.
25 Låt dem icke säga i sina hjärtan: »Rätt så, det gick såsom vi ville!» Låt dem icke säga: »Vi hava fördärvat honom.»
26 Må alla komma på skam och blygas, som glädja sig över min ofärd. Med skam och blygd må de varda klädda, som förhäva sig över mig.
27 Men må de jubla och glädja sig, som unna mig min rätt, och må de alltid kunna säga: »Lovad vare HERREN, han som unnar sin tjänare gott!»
28 Då skall min tunga förkunna din rättfärdighet och hela dagen ditt lov.