1 [To the chief Musician. Of David. A Psalm.] O God of my praise, be not silent:
2 For the mouth of the wicked {man} and the mouth of deceit are opened against me: they have spoken against me with a lying tongue,
3 And with words of hatred have they encompassed me; and they fight against me without a cause.
4 For my love they are mine adversaries; but I {give myself unto} prayer.
5 And they have rewarded me evil for good, and hatred for my love.
6 Set a wicked {man} over him, and let {the} adversary stand at his right hand;
7 When he shall be judged, let him go out guilty, and let his prayer become sin;
8 Let his days be few, let another take his office;
9 Let his sons be fatherless, and his wife a widow;
10 Let his sons be vagabonds and beg, and let them seek {their bread} far from their desolate places;
11 Let the usurer cast the net over all that he hath, and let strangers despoil his labour;
12 Let there be none to extend kindness unto him, neither let there be any to favour his fatherless children;
13 Let his posterity be cut off; in the generation following let their name be blotted out:
14 Let the iniquity of his fathers be remembered with Jehovah, and let not the sin of his mother be blotted out;
15 Let them be before Jehovah continually, that he may cut off the memory of them from the earth:
16 Because he remembered not to shew kindness, but persecuted the afflicted and needy man, and the broken in heart, to slay him.
17 And he loved cursing; so let it come unto him. And he delighted not in blessing; and let it be far from him.
18 And he clothed himself with cursing like his vestment; so let it come into his bowels like water, and like oil into his bones;
19 Let it be unto him as a garment with which he covereth himself, and for a girdle wherewith he is constantly girded.
20 Let this be the reward of mine adversaries from Jehovah, and of them that speak evil against my soul.
21 But do *thou* for me, Jehovah, Lord, for thy name's sake; because thy loving-kindness is good, deliver me:
22 For I am afflicted and needy, and my heart is wounded within me.
23 I am gone like a shadow when it lengtheneth; I am tossed about like the locust;
24 My knees are failing through fasting, and my flesh hath lost its fatness;
25 And I am become a reproach unto them; {when} they look upon me they shake their heads.
26 Help me, Jehovah my God; save me according to thy loving-kindness:
27 That they may know that this is thy hand; that *thou*, Jehovah, hast done it.
28 Let *them* curse, but bless *thou*; when they rise up, let them be ashamed, and let thy servant rejoice.
29 Let mine adversaries be clothed with confusion, and let them cover themselves with their shame as with a mantle.
30 I will greatly celebrate Jehovah with my mouth; yea, I will praise him among the multitude.
31 For he standeth at the right hand of the needy, to save him from those that judge his soul.
1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.
2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.
5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.
7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.
9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.
10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.
12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.
14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.
15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.
16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.
17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.
18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.
19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;
27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.
28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.
31 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.