Êxodo 9

1 Alors l’Éternel dit à Moïse: Va vers Pharaon, et dis-lui: Ainsi a dit l’Éternel, le Dieu des Hébreux: Laisse aller mon peuple, afin qu’il me serve;

2 Car si tu refuses de les laisser aller, et si tu les retiens encore,

3 Voici, la main de l’Éternel sera sur ton bétail qui est aux champs, sur les chevaux, sur les ânes, sur les chameaux, sur les bœufs et sur les brebis: il y aura une très grande mortalité.

4 Et l’Éternel distinguera entre le bétail d’Israël et le bétail des Égyptiens, et rien de tout ce qui est aux enfants d’Israël ne mourra.

5 Et l’Éternel fixa le terme, en disant: Demain l’Éternel fera cela dans le pays.

6 L’Éternel fit donc cela dès le lendemain, et tout le bétail des Égyptiens mourut; mais du bétail des enfants d’Israël il ne mourut pas une seule bête.

7 Et Pharaon envoya voir, et voici, il n’était pas mort une seule bête du bétail d’Israël. Mais le cœur de Pharaon s’appesantit, et il ne laissa point aller le peuple.

8 Alors l’Éternel dit à Moïse et à Aaron: Prenez plein vos mains de cendre de fournaise, et que Moïse la répande vers les cieux, sous les yeux de Pharaon.

9 Et elle deviendra de la poussière sur tout le pays d’Égypte, et elle deviendra, sur les hommes et sur les bêtes, des ulcères bourgeonnant en pustules, dans tout le pays d’Égypte.

10 Ils prirent donc de la cendre de fournaise, et se tinrent devant Pharaon; et Moïse la répandit vers les cieux, et elle devint, sur les hommes et sur les bêtes, des ulcères bourgeonnant en pustules.

11 Et les magiciens ne purent se tenir devant Moïse, à cause des ulcères; car les ulcères étaient sur les magiciens comme sur tous les Égyptiens.

12 Et l’Éternel endurcit le cœur de Pharaon, et il ne les écouta point, comme l’Éternel l’avait dit à Moïse.

13 Puis, l’Éternel dit à Moïse: Lève-toi de bon matin, présente-toi devant Pharaon, et dis-lui: Ainsi a dit l’Éternel, le Dieu des Hébreux: Laisse aller mon peuple, afin qu’il me serve;

14 Car cette fois, je vais envoyer toutes mes plaies contre ton cœur, et sur tes serviteurs et sur ton peuple, afin que tu saches que nul n’est semblable à moi sur toute la terre.

15 Car maintenant, si j’avais étendu ma main, et si je t’avais frappé par la mortalité, toi et ton peuple, tu serais effacé de la terre.

16 Mais voici pourquoi je t’ai fait subsister: c’est afin que tu fasses voir ma puissance, et pour que mon nom soit célébré par toute la terre.

17 Si tu t’élèves encore contre mon peuple, pour ne point le laisser aller,

18 Voici je vais faire pleuvoir demain, à cette heure, une si forte grêle, qu’il n’y en a point eu de semblable en Égypte, depuis le jour où elle fut fondée jusqu’à présent.

19 Maintenant donc, envoie mettre en sûreté ton bétail, et tout ce que tu as aux champs. La grêle tombera sur tous les hommes et les bêtes qui se trouveront aux champs, et qui ne se retireront pas dans les maisons, et ils mourront.

20 Celui des serviteurs de Pharaon qui craignit la parole de l’Éternel, fit promptement retirer dans les maisons ses serviteurs et son bétail.

21 Mais celui qui ne fit point attention à la parole de l’Éternel, laissa ses serviteurs et son bétail aux champs.

22 Alors l’Éternel dit à Moïse: Étends ta main vers les cieux, et qu’il y ait de la grêle sur tout le pays d’Égypte, sur les hommes, et sur les bêtes, et sur toute herbe des champs dans le pays d’Égypte.

23 Moïse étendit donc sa verge vers les cieux, et l’Éternel fit tonner et grêler, et le feu se promenait sur la terre. Et l’Éternel fit pleuvoir de la grêle sur le pays d’Égypte.

24 Et il y eut de la grêle, et un feu continu au milieu de la grêle, qui était si prodigieuse, qu’il n’y en avait point eu de semblable dans tout le pays d’Égypte, depuis qu’il était devenu une nation.

25 Et la grêle frappa dans tout le pays d’Égypte tout ce qui était aux champs, depuis les hommes jusqu’aux bêtes. La grêle frappa aussi toutes les herbes des champs et brisa tous les arbres des champs.

26 Le pays de Gossen, où étaient les enfants d’Israël, fut le seul où il n’y eut point de grêle.

27 Alors Pharaon envoya appeler Moïse et Aaron, et leur dit: J’ai péché cette fois; l’Éternel est le juste, et moi et mon peuple nous sommes les coupables.

28 Intercédez auprès de l’Éternel; et qu’il n’y ait plus de tonnerres ni de grêle; et je vous laisserai aller, et vous ne resterez pas plus longtemps.

29 Alors Moïse lui dit: Dès que je serai sorti de la ville, j’étendrai mes mains vers l’Éternel, les tonnerres cesseront, et il n’y aura plus de grêle, afin que tu saches que la terre est à l’Éternel.

30 Mais, pour toi et tes serviteurs, je sais que vous ne craindrez pas encore l’Éternel Dieu.

31 Or, le lin et l’orge furent frappés; car l’orge était en épis, et le lin en fleur.

32 Mais le blé et l’épeautre ne furent point frappés, parce qu’ils sont tardifs.

33 Moïse quitta donc Pharaon, sortit de la ville, et étendit ses mains vers l’Éternel; et les tonnerres et la grêle cessèrent, et la pluie ne se répandit plus sur la terre.

34 Et Pharaon, voyant que la pluie, la grêle et les tonnerres avaient cessé, continua encore de pécher; et il appesantit son cœur, lui et ses serviteurs.

35 Le cœur de Pharaon s’endurcit donc, et il ne laissa point aller les enfants d’Israël, comme l’Éternel l’avait dit par l’organe de Moïse.

Den femte plågan – boskapspest

1 Herren sade till Mose: "Gå till farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig! 2 För om du vägrar släppa dem och fortfarande håller dem kvar, 3 se, då ska Herrens hand komma med en mycket svår pest över din boskap på marken: hästar, åsnor, kameler, kor och får. 4 Men Herren ska göra skillnad mellan israeliternas boskap och egyptiernas, så att inget djur som tillhör Israels barn ska dö." 5 Herren bestämde en tid och sade: "I morgon ska Herren göra detta i landet."

6 Nästa dag gjorde Herren så, och all egyptiernas boskap dog. Men av israeliternas boskap dog inte ett enda djur. 7 När farao sände bud för att höra efter, se, då hade inte ett enda djur dött av Israels boskap. Men faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte folket.

Den sjätte plågan – bölder

8 Herren sade till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med sot ur smältugnen. Mose ska kasta upp det mot himlen inför faraos ögon. 9 Det ska bli ett damm över hela Egyptens land, och det ska bli bölder som slår ut med blåsor på människor och boskap i hela Egypten." 10 Då tog de sot ur smältugnen och trädde fram inför farao. Mose kastade upp sotet mot himlen, och bölder slog ut med blåsor på människor och boskap.

11 Och spåmännen kunde inte träda fram inför Mose för böldernas skull, för det var bölder på dem och på alla egyptier. 12 Men Herren gjorde faraos hjärta hårt så att han inte lyssnade på dem, precis som Herren hade sagt till Mose.

Den sjunde plågan – hagel

13 Därefter sade Herren till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen, träd fram inför farao och säg till honom: Så säger Herren, hebreernas Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig. 14 Annars ska jag den här gången sända alla mina plågor över dig själv, dina tjänare och ditt folk, så att du förstår att ingen är som jag på hela jorden. 15 För nu var jag nära att räcka ut min hand och slå dig och ditt folk med pest för att utrota dig från jorden. 16 *Rom 9:17. Men just därför lät jag dig uppstå*9:16lät jag dig uppståAnnan översättning: "skonade jag dig" (men jfr citatet i Rom 9:17)., för att visa dig min makt och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.

17 Om du fortsätter att lägga hinder i vägen för mitt folk och inte släpper dem, 18 se, då ska jag i morgon vid den här tiden sända ett hagel så tungt att inget liknande har hänt i Egypten från den dag det grundades ända tills nu. 19 Sänd därför ut folk och hämta in din boskap och allt annat du har ute på marken, för alla människor och all boskap som är ute på marken och inte har kommit under tak kommer att träffas av haglet och dödas."

20 Den av faraos tjänare som fruktade Herrens ord lät sina slavar och sin boskap söka skydd i husen, 21 men den som inte brydde sig om Herrens ord lät sina slavar och sin boskap bli kvar ute på marken.

22 Herren sade till Mose: "Lyft din hand mot himlen, så ska det falla hagel över hela Egypten, över människor och boskap och markens alla växter i Egyptens land." 23 *Ps 78:47f, 105:32f, Jes 30:30, Upp 8:7, 16:21. Då räckte Mose upp sin stav mot himlen, och Herren lät det dundra och hagla och eld*9:23eldDvs blixtar (jfr vers 24). slog ner mot jorden.

Så sände Herren hagel över Egyptens land. 24 Och det haglade och eld gick fram och tillbaka bland hagelskurarna. Haglet var så tungt att inget liknande hade hänt i hela Egyptens land sedan den tid då det blev befolkat. 25 I hela Egypten slog haglet ner allt som fanns på marken, både människor och djur. Det slog också ner markens alla växter och bröt sönder markens alla träd. 26 Endast i landet Goshen, där Israels barn bodde, haglade det inte.

27 *2 Mos 10:16, Ps 51:6. Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: "Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har gjort orätt. 28 *2 Mos 8:8, 10:8, 24. Be till Herren, det är nog med Guds dunder och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre." 29 *Ps 24:1. Mose svarade honom: "När jag kommer ut ur staden ska jag sträcka mina händer mot Herren. Då ska dundret upphöra och haglet sluta, för att du ska inse att landet tillhör Herren. 30 Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud." 31 Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax*9:31kornet hade gått i axDet inträffar under januari-februari i Egypten. och linet stod i knopp. 32 Men vetet och spältvetet*9:32spältvetetKallas också dinkel, en äldre vetesort. Kan också syfta på emmervete. slogs inte ner, eftersom de mognar senare.

33 Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet, och regnet slutade strömma ner över jorden. 34 Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade slutat, fortsatte han i sin synd och förhärdade sitt hjärta, både han och hans tjänare. 35 Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, precis som Herren hade sagt genom Mose.