Gênesis 8

1 Or, Dieu se souvint de Noé, et de tous les animaux et de tout le bétail qui étaient avec lui dans l’arche. Et Dieu fit passer un vent sur la terre, et les eaux s’arrêtèrent.

2 Et les sources de l’abîme et les bondes des cieux se fermèrent; et la pluie fut retenue des cieux.

3 Et les eaux se retirèrent de dessus la terre; elles allèrent se retirant; et les eaux diminuèrent au bout de cent cinquante jours.

4 Et au septième mois, au dix-septième jour du mois, l’arche s’arrêta sur les montagnes d’Ararat.

5 Et les eaux allèrent diminuant, jusqu’au dixième mois. Au dixième mois, au premier jour du mois, apparurent les sommets des montagnes.

6 Et il arriva qu’au bout de quarante jours Noé ouvrit la fenêtre qu’il avait faite à l’arche.

7 Et il lâcha le corbeau, qui sortit, allant et revenant, jusqu’à ce que les eaux eussent séché de dessus la terre.

8 Puis il lâcha la colombe d’avec lui, pour voir si les eaux avaient fort diminué à la surface de la terre.

9 Mais la colombe ne trouva pas où poser la plante de son pied, et elle retourna vers lui dans l’arche; car il y avait de l’eau à la surface de toute la terre. Et Noé avança sa main, la prit, et la ramena vers lui dans l’arche.

10 Et il attendit encore sept autres jours, puis il lâcha de nouveau la colombe hors de l’arche.

11 Et la colombe revint à lui vers le soir; et voici, une feuille d’olivier fraîche était à son bec; et Noé comprit que les eaux avaient fort diminué sur la terre.

12 Et il attendit encore sept autres jours; puis il lâcha la colombe; mais elle ne retourna plus à lui.

13 Et il arriva en l’an six cent un de la vie de Noé, au premier mois, au premier jour du mois, que les eaux avaient séché sur la terre; et Noé ôta la couverture de l’arche, et regarda; et voici, la surface du sol avait séché.

14 Au second mois, au vingt-septième jour du mois, la terre fut sèche.

15 Alors Dieu parla à Noé, en disant:

16 Sors de l’arche, toi, ta femme, tes fils, et les femmes de tes fils avec toi.

17 Fais sortir avec toi tous les animaux qui sont avec toi, de toute chair, tant des oiseaux que des bêtes, et de tous les reptiles qui rampent sur la terre; et qu’ils peuplent en abondance la terre, et qu’ils croissent et multiplient sur la terre.

18 Et Noé sortit, et ses fils, sa femme, et les femmes de ses fils avec lui.

19 Tous les animaux, tous les reptiles et tous les oiseaux, tout ce qui rampe sur la terre, selon leurs familles, sortirent de l’arche.

20 Et Noé bâtit un autel à l’Éternel; et il prit de toute bête pure, et de tout oiseau pur, et il offrit des holocaustes sur l’autel.

21 Et l’Éternel respira l’agréable odeur, et l’Éternel dit en son cœur: Je ne maudirai plus la terre, à cause de l’homme; car la nature du cœur de l’homme est mauvaise dès sa jeunesse; et je ne frapperai plus tout ce qui vit, comme je l’ai fait.

22 Tant que la terre durera, les semailles et la moisson, le froid et le chaud, l’été et l’hiver, et le jour et la nuit, ne cesseront point.

Floden upphör

1 Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. 2 Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. 3 Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta. 4 Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen*8:4AraratbergenLigger i östra Turkiet mot gränsen till Armenien.. 5 Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.

6 Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken 7 och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. 8 Sedan lät han en duva*8:7fkorp … duvaFåglar användes allmänt av sjömän för att avgöra var det fanns land. Korpar visade riktning mot land medan duvor visade om landet låg nära. flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. 9 Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10 Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. 11 Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12 Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.

13 Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. 14 Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. 15 Då talade Gud till Noa och sade: 16 "Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. 17 *1 Mos 1:22. Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden."

18 Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. 19 Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.

Noas offer och Herrens löfte

20 Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. 21 *1 Mos 6:5, Jes 54:9, Matt 15:19. När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: "Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.

22 Så länge jorden består

ska sådd och skörd,

köld och värme,

sommar och vinter,

dag och natt

aldrig upphöra."