1 My God, my God, why hast thou forsaken me?

Why art thou so far from helping me, and from the words of my groaning?

2 O my God, I cry in the daytime, but thou answerest not;

And in the night season, and am not silent.

3 But thou art holy,

O thou that inhabitest the praises of Israel.

4 Our fathers trusted in thee:

They trusted, and thou didst deliver them.

5 They cried unto thee, and were delivered:

They trusted in thee, and were not put to shame.

6 But I am a worm, and no man;

A reproach of men, and despised of the people.

7 All they that see me laugh me to scorn:

They shoot out the lip, they shake the head, saying,

8 Commit thyself unto Jehovah;

let him deliver him:

Let him rescue him, seeing he delighteth in him.

9 But thou art he that took me out of the womb;

Thou didst make me trust when I was upon my mother’s breasts.

10 I was cast upon thee from the womb;

Thou art my God since my mother bare me.

11 Be not far from me; for trouble is near;

For there is none to help.

12 Many bulls have compassed me;

Strong bulls of Bashan have beset me round.

13 They gape upon me with their mouth,

As a ravening and a roaring lion.

14 I am poured out like water,

And all my bones are out of joint:

My heart is like wax;

It is melted within me.

15 My strength is dried up like a potsherd;

And my tongue cleaveth to my jaws;

And thou hast brought me into the dust of death.

16 For dogs have compassed me:

A company of evil-doers have inclosed me;

They pierced my hands and my feet.

17 I may count all my bones.

They look and stare upon me;

18 They part my garments among them,

And upon my vesture do they cast lots.

19 But be not thou far off, O Jehovah:

O thou my succor, haste thee to help me.

20 Deliver my soul from the sword,

My darling from the power of the dog.

21 Save me from the lion’s mouth;

Yea, from the horns of the wild-oxen thou hast answered me.

22 I will declare thy name unto my brethren:

In the midst of the assembly will I praise thee.

23 Ye that fear Jehovah, praise him;

All ye the seed of Jacob, glorify him;

And stand in awe of him, all ye the seed of Israel.

24 For he hath not despised nor abhorred the affliction of the afflicted;

Neither hath he hid his face from him;

But when he cried unto him, he heard.

25 Of thee cometh my praise in the great assembly:

I will pay my vows before them that fear him.

26 The meek shall eat and be satisfied;

They shall praise Jehovah that seek after him:

Let your heart live for ever.

27 All the ends of the earth shall remember and turn unto Jehovah;

And all the kindreds of the nations shall worship before thee.

28 For the kingdom is Jehovah’s;

And he is the ruler over the nations.

29 All the fat ones of the earth shall eat and worship:

All they that go down to the dust shall bow before him,

Even he that cannot keep his soul alive.

30 A seed shall serve him;

It shall be told of the Lord unto the next generation.

31 They shall come and shall declare his righteousness

Unto a people that shall be born, that he hath done it.

1 För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David.

2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.

3 Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.

4 Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.

5 På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.

6 Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.

7 Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.

8 Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:

9 »Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.»

10 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.

11 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.

12 Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.

13 Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig.

14 Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig.

15 Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.

16 Min kraft är förtorkad och lik en lerskärva, min tunga låder vid min gom, och du lägger mig i dödens stoft.

17 Ty hundar omgiva mig; de ondas hop har kringränt mig, mina händer och fötter hava de genomborrat.

18 Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig.

19 De dela mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad.

20 Men du, HERRE, var icke fjärran; du min starkhet, skynda till min hjälp.

21 Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld.

22 Fräls mig från lejonets gap. Ja, du bönhör mig och räddar mig undan vildoxarnas horn.

23 Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig:

24 I som frukten HERREN, loven honom; ären honom, alla Jakobs barn, och bäven för honom, alla Israels barn.

25 Ty han föraktade icke den betrycktes elände och höll det icke för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och när han ropade, lyssnade han till honom.

26 Genom dig skall min lovsång ljuda i den stora församlingen; mina löften får jag infria inför dem som frukta honom.

27 De ödmjuka skola äta och bliva mätta, de som söka HERREN skola få lova honom; ja, edra hjärtan skola leva evinnerligen.

28 Alla jordens ändar skola betänka det och omvända sig till HERREN. Hedningarnas alla släkter skola tillbedja inför dig.

29 Ty riket är HERRENS, och han råder över hedningarna.

30 Ja, alla mäktiga på jorden skola äta och tillbedja; inför honom skola knäböja alla de som måste fara ned i graven, de som icke kunna behålla sin själv vid liv.

31 Kommande ättled skola tjäna honom; man skall förtälja om Herren för ett annat släkte.

32 Man skall träda upp och förkunna hans rättfärdighet, ja, bland folk som skola födas att han har gjort det.