1 Why standest thou afar off, O Jehovah?

Why hidest thou thyself in times of trouble?

2 In the pride of the wicked the poor is hotly pursued;

Let them be taken in the devices that they have conceived.

3 For the wicked boasteth of his heart’s desire,

And the covetous renounceth, yea, contemneth Jehovah.

4 The wicked, in the pride of his countenance, saith, He will not require it.

All his thoughts are, There is no God.

5 His ways are firm at all times;

Thy judgments are far above out of his sight:

As for all his adversaries, he puffeth at them.

6 He saith in his heart, I shall not be moved;

To all generations I shall not be in adversity.

7 His mouth is full of cursing and deceit and oppression:

Under his tongue is mischief and iniquity.

8 He sitteth in the lurking-places of the villages;

In the secret places doth he murder the innocent;

His eyes are privily set against the helpless.

9 He lurketh in secret as a lion in his covert;

He lieth in wait to catch the poor:

He doth catch the poor, when he draweth him in his net.

10 He croucheth, he boweth down,

And the helpless fall by his strong ones.

11 He saith in his heart: God hath forgotten;

He hideth his face, he will never see it.

12 Arise, O Jehovah; O God, lift up thy hand:

Forget not the poor.

13 Wherefore doth the wicked contemn God,

And say in his heart, Thou wilt not require it?

14 Thou hast seen it; for thou beholdest mischief and spite, to requite it with thy hand:

The helpless committeth himself unto thee;

Thou hast been the helper of the fatherless.

15 Break thou the arm of the wicked;

And as for the evil man, seek out his wickedness till thou find none.

16 Jehovah is King for ever and ever:

The nations are perished out of his land.

17 Jehovah, thou hast heard the desire of the meek:

Thou wilt prepare their heart, thou wilt cause thine ear to hear;

18 To judge the fatherless and the oppressed,

That man who is of the earth may be terrible no more.

1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?

2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!

3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.

4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.

5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.

6 Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»

7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.

8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.

9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.

10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.

11 Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»

12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.

13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?

14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.

16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.

17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt

18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck.