1 Hear this, all ye peoples;

Give ear, all ye inhabitants of the world,

2 Both low and high,

Rich and poor together.

3 My mouth shall speak wisdom;

And the meditation of my heart shall be of understanding.

4 I will incline mine ear to a parable:

I will open my dark saying upon the harp.

5 Wherefore should I fear in the days of evil,

When iniquity at my heels compasseth me about?

6 They that trust in their wealth,

And boast themselves in the multitude of their riches;

7 None of them can by any means redeem his brother,

Nor give to God a ransom for him

8 (For the redemption of their life is costly,

And it faileth for ever),

9 That he should still live alway,

That he should not see corruption.

10 For he shall see it. Wise men die;

The fool and the brutish alike perish,

And leave their wealth to others.

11 Their inward thought is, that their houses shall continue for ever,

And their dwelling-places to all generations;

They call their lands after their own names.

12 But man being in honor abideth not:

He is like the beasts that perish.

13 This their way is their folly:

Yet after them men approve their sayings. [Selah

14 They are appointed as a flock for Sheol;

Death shall be their shepherd:

And the upright shall have dominion over them in the morning;

And their beauty shall be for Sheol to consume,

That there be no habitation for it.

15 But God will redeem my soul from the power of Sheol;

For he will receive me. [Selah

16 Be not thou afraid when one is made rich,

When the glory of his house is increased:

17 For when he dieth he shall carry nothing away;

His glory shall not descend after him.

18 Though while he lived he blessed his soul

(And men praise thee, when thou doest well to thyself),

19 He shall go to the generation of his fathers;

They shall never see the light.

20 Man that is in honor, and understandeth not,

Is like the beasts that perish.

1 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.

2 Hören detta, alla folk, lyssnen härtill, I alla som leven i världen,

3 både låga och höga, rika såväl som fattiga.

4 Hin mun skall tala visdom, och mitt hjärtas tanke skall vara förstånd.

5 Jag vill böja mitt öra till lärorikt tal, jag vill yppa vid harpan min förborgade kunskap.

6 Varför skulle jag frukta i olyckans dagar, när mina förföljares ondska omgiver mig?

7 De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom.

8 Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.

9 För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid,

10 så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven.

11 Nej, man skall se att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de; de måste lämna sina ägodelar åt andra.

12 De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.

13 Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.

14 Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.

15 Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.

16 Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.

17 Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.

18 Ty av allt detta får han vid sin död intet med sig, och hans härlighet följer honom icke ditned.

19 Om han ock prisar sig välsignad under sitt liv, ja, om man än berömmer dig, när du gör goda dagar, så skall dock vars och ens själ gå till hans fäders släkte, till dem som aldrig mer se ljuset.

20 En människa som, mitt i sin härlighet, är utan förstånd, hon är lik fänaden, som förgöres.