1 Save me, O God;

For the waters are come in unto my soul.

2 I sink in deep mire, where there is no standing:

I am come into deep waters, where the floods overflow me.

3 I am weary with my crying; my throat is dried:

Mine eyes fail while I wait for my God.

4 They that hate me without a cause are more than the hairs of my head:

They that would cut me off, being mine enemies wrongfully, are mighty:

That which I took not away I have to restore.

5 O God, thou knowest my foolishness;

And my sins are not hid from thee.

6 Let not them that wait for thee be put to shame through me, O Lord Jehovah of hosts:

Let not those that seek thee be brought to dishonor through me, O God of Israel.

7 Because for thy sake I have borne reproach;

Shame hath covered my face.

8 I am become a stranger unto my brethren,

And an alien unto my mother’s children.

9 For the zeal of thy house hath eaten me up;

And the reproaches of them that reproach thee are fallen upon me.

10 When I wept, and chastened my soul with fasting,

That was to my reproach.

11 When I made sackcloth my clothing,

I became a byword unto them.

12 They that sit in the gate talk of me;

And I am the song of the drunkards.

13 But as for me, my prayer is unto thee, O Jehovah, in an acceptable time:

O God, in the abundance of thy lovingkindness,

Answer me in the truth of thy salvation.

14 Deliver me out of the mire, and let me not sink:

Let me be delivered from them that hate me, and out of the deep waters.

15 Let not the waterflood overwhelm me,

Neither let the deep swallow me up;

And let not the pit shut its mouth upon me.

16 Answer me, O Jehovah; for thy lovingkindness is good:

According to the multitude of thy tender mercies turn thou unto me.

17 And hide not thy face from thy servant;

For I am in distress; answer me speedily.

18 Draw nigh unto my soul, and redeem it:

Ransom me because of mine enemies.

19 Thou knowest my reproach, and my shame, and my dishonor:

Mine adversaries are all before thee.

20 Reproach hath broken my heart; and I am full of heaviness:

And I looked for some to take pity, but there was none;

And for comforters, but I found none.

21 They gave me also gall for my food;

And in my thirst they gave me vinegar to drink.

22 Let their table before them become a snare;

And when they are in peace, let it become a trap.

23 Let their eyes be darkened, so that they cannot see;

And make their loins continually to shake.

24 Pour out thine indignation upon them,

And let the fierceness of thine anger overtake them.

25 Let their habitation be desolate;

Let none dwell in their tents.

26 For they persecute him whom thou hast smitten;

And they tell of the sorrow of those whom thou hast wounded.

27 Add iniquity unto their iniquity;

And let them not come into thy righteousness.

28 Let them be blotted out of the book of life,

And not be written with the righteous.

29 But I am poor and sorrowful:

Let thy salvation, O God, set me up on high.

30 I will praise the name of God with a song,

And will magnify him with thanksgiving.

31 And it will please Jehovah better than an ox,

Or a bullock that hath horns and hoofs.

32 The meek have seen it, and are glad:

Ye that seek after God, let your heart live.

33 For Jehovah heareth the needy,

And despiseth not his prisoners.

34 Let heaven and earth praise him,

The seas, and everything that moveth therein.

35 For God will save Zion, and build the cities of Judah;

And they shall abide there, and have it in possession.

36 The seed also of his servants shall inherit it;

And they that love his name shall dwell therein.

1 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

2 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

3 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

4 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

5 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

6 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

19 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

20 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

21 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

22 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

23 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

24 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

25 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

26 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

27 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

28 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

29 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

30 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

31 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

32 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

33 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

36 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

37 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.