1 As the hart panteth after the water brooks,

So panteth my soul after thee, O God.

2 My soul thirsteth for God, for the living God:

When shall I come and appear before God?

3 My tears have been my food day and night,

While they continually say unto me, Where is thy God?

4 These things I remember, and pour out my soul within me,

How I went with the throng, and led them to the house of God,

With the voice of joy and praise, a multitude keeping holyday.

5 Why art thou cast down, O my soul?

And why art thou disquieted within me?

Hope thou in God; for I shall yet praise him

For the help of his countenance.

6 O my God, my soul is cast down within me:

Therefore do I remember thee from the land of the Jordan,

And the Hermons, from the hill Mizar.

7 Deep calleth unto deep at the noise of thy waterfalls:

All thy waves and thy billows are gone over me.

8 Yet Jehovah will command his lovingkindness in the day-time;

And in the night his song shall be with me,

Even a prayer unto the God of my life.

9 I will say unto God my rock, Why hast thou forgotten me?

Why go I mourning because of the oppression of the enemy?

10 As with a sword in my bones, mine adversaries reproach me,

While they continually say unto me, Where is thy God?

11 Why art thou cast down, O my soul?

And why art thou disquieted within me?

Hope thou in God; for I shall yet praise him,

Who is the help of my countenance, and my God.

1 För sångmästaren; en sång av Koras söner.

2 Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud.

3 Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När skall jag få träda fram inför Guds ansikte?

4 Mina tårar äro min spis både dag och natt, ty ständigt säger man till mig: »Var är nu din Gud?»

5 Men jag vill utgjuta inom mig min själ och hava i minne huru jag gick med hopen upp till Guds hus, under fröjderop och tacksägelse, i högtidsskaran.

6 Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.

7 Min Gud, bedrövad är min själ i mig; därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg.

8 Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.

9 Om dagen må HERREN beskära sin nåd, och om natten vill jag sjunga till hans ära och bedja till mitt livs Gud.

10 Jag vill säga till Gud, min klippa: »Varför har du förgätit mig, varför måste jag gå sörjande, trängd av fiender?»

11 Det är såsom krossade man benen i min kropp, när mina ovänner smäda mig, när de beständigt säga till mig: »Var är nu din Gud?»

12 Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Hoppas på Gud; ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud.