1 O Jehovah, thou God to whom vengeance belongeth,

Thou God to whom vengeance belongeth, shine forth.

2 Lift up thyself, thou judge of the earth:

Render to the proud their desert.

3 Jehovah, how long shall the wicked,

How long shall the wicked triumph?

4 They prate, they speak arrogantly:

All the workers of iniquity boast themselves.

5 They break in pieces thy people, O Jehovah,

And afflict thy heritage.

6 They slay the widow and the sojourner,

And murder the fatherless.

7 And they say, Jehovah will not see,

Neither will the God of Jacob consider.

8 Consider, ye brutish among the people;

And ye fools, when will ye be wise?

9 He that planted the ear, shall he not hear?

He that formed the eye, shall he not see?

10 He that chastiseth the nations, shall not he correct,

Even he that teacheth man knowledge?

11 Jehovah knoweth the thoughts of man,

That they are vanity.

12 Blessed is the man whom thou chastenest, O Jehovah,

And teachest out of thy law;

13 That thou mayest give him rest from the days of adversity,

Until the pit be digged for the wicked.

14 For Jehovah will not cast off his people,

Neither will he forsake his inheritance.

15 For judgment shall return unto righteousness;

And all the upright in heart shall follow it.

16 Who will rise up for me against the evil-doers?

Who will stand up for me against the workers of iniquity?

17 Unless Jehovah had been my help,

My soul had soon dwelt in silence.

18 When I said, My foot slippeth;

Thy lovingkindness, O Jehovah, held me up.

19 In the multitude of my thoughts within me Thy comforts delight my soul.

20 Shall the throne of wickedness have fellowship with thee,

Which frameth mischief by statute?

21 They gather themselves together against the soul of the righteous,

And condemn the innocent blood.

22 But Jehovah hath been my high tower,

And my God the rock of my refuge.

23 And he hath brought upon them their own iniquity,

And will cut them off in their own wickedness;

Jehovah our God will cut them off.

1 Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.

2 Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.

3 Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?

4 Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.

5 Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.

6 Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.

7 Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.»

8 Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?

9 Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?

10 Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?

11 HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.

12 Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,

13 för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.

14 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.

15 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.

16 Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?

17 Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.

18 När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE:

19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.

20 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,

21 där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?

22 Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.

23 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.