1 He rā anō ka haere mai ngā tama a te Atua, kia tū i te aroaro o Ihowā, ā, ka haere mai hoki a Hātana i roto i a rātou ki te aroaro o Ihowā tū ai. 2 Nā, ka mea a Ihowā ki a Hātana, "I haere mai koe i hea?"

Anō rā ko Hātana ki a Ihowā, "I te kōpikopiko, i te hāereere i te whenua."

3 Nā, ka mea a Ihowā ki a Hātana, "Kua mahara rānei tōu ngākau ki tāku tangata, ki a Hopa? Kāhore he rite mōna i te whenua, he tangata ngākau tapatahi, he tika, e wehi ana i te Atua, e mawehe ana i te kino; ū tonu anō hoki tōna tapatahitanga, ahakoa e whakaoho ana koe i ahau ki te hē mōna, kia whakangaromia noatia ia."

4 Nā, ka utua e Hātana tā Ihowā, ka mea ia, "He kiri mō te kiri; āe rā, ko ngā mea katoa hoki a te tangata ka hoatu hei utu mōna kia ora. 5 Engari kia totoro atu tōu ringa, kia pā ki tōna wheua, ki ōna kikokiko, inā, ka kanga ia i a koe ki tōu aroaro."

6 Nā, ka mea a Ihowā ki a Hātana, "Nanā, kei tōu ringa ia; otiia kia tūpato kei mate rawa ia."

7 Heoi, ka haere atu a Hātana i te aroaro o Ihowā; patua iho e ia a Hopa ki te whēwhē kino i te kapu o tōna waewae, ā tae noa ki tōna tumuaki. 8 Nā, ka mau ia ki tētahi maramara rīhi hei waru i a ia, ā, noho ana i roto i te pungarehu.

9 Kātahi tāna wahine ka mea ki a ia, "Ka ū tonu koia koe ki tōu tapatahitanga? Kangā te Atua, ka mate ai."

10 Anō rā ko ia ki a ia, "Rite tonu tō kupu ki te kupu a tētahi o ngā wāhine kūware. Ha! Kia whiwhi tātou ki te pai i te Atua, ā, kia kaua e whiwhi ki te kino?"

I tēnei katoa kīhai i hara ngā ngutu o Hopa.

11 Nā, i te rongonga o ngā hoa tokotoru o Hopa ki tēnei aituā katoa i pā nei ki a ia, ka haere mai rātou i tōna wāhi, i tōna wāhi, a Eripāta Temani, a Pirirara Huhi, a Topara Naamati. He mea whakarite hoki nā rātou ki a rātou anō kia haere mai ki te tangi ki a ia, ki te whakamārie i a ia. 12 Nā, i te marangatanga o ō rātou kanohi i tawhiti, ā, kīhai rātou i mōhio ki a ia, nā, kua ara tō rātou reo, tangi ana; haea ana tōna koroka, tōna koroka, ruia iho e rātou he puehu ki runga ki ō rātou māhunga, he mea ākiri atu whaka te rangi. 13 Heoi, noho ana rātou i tōna taha ki te whenua, e whitu ngā rā, e whitu ngā pō, kīhai hoki i puaki he kupu a tētahi ki a ia; i kite hoki rātou he nui rawa tōna pōuri.

1 *Job 1:6f. En dag kom Guds söner och trädde fram inför Herren. Även Åklagaren var med bland dem och trädde fram inför Herren. 2 Då frågade Herren Åklagaren: "Varifrån kommer du?" Åklagaren svarade: "Från en färd över jorden där jag vandrat omkring." 3 Herren sade till Åklagaren: "Lade du märke till min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så from och rättsinnig, ingen som så fruktar Gud och undviker det onda. Han står fortfarande fast i sin fromhet fastän du uppeggade mig mot honom för att förgöra honom utan skäl."

4 Åklagaren svarade Herren: "Hud för hud. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv. 5 *Job 1:11. Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben. Helt säkert kommer han då att förbanna dig rakt i ansiktet." 6 *Luk 22:31.Herren sade till Åklagaren: "Nåväl, han är i din hand. Men du måste skona hans liv."

7 Och Åklagaren gick bort från Herrens ansikte och slog Job med svåra bölder, från fotsulan ända till hjässan. 8 *Jer 6:26, Hes 27:30, Jona 3:6. Job tog då en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.

9 Då sade hans hustru till honom: "Står du fortfarande fast i din fromhet? Förbanna Gud och dö." 10 *Job 1:22. Men han svarade henne: "Du talar som en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda?"

Under allt detta syndade inte Job med sina läppar.

11 *Job 4:1, 8:1, 11:1. När tre av Jobs vänner fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de var och en från sin ort: Elifas*2:11ElifasBetyder "min Gud är guld". Jfr 1 Mos 36:11. De andra vännernas namn är svårtolkade. från Teman*2:11TemanStad i Edom sydost om Döda havet, förknippad med vishet (Jer 49:7)., Bildad från Shua*2:11ShuaTroligen ett nordvästarabiskt stamområde (jfr 1 Mos 25:2). och Sofar från Naama*2:11NaamaTroligen en ort i nordvästra Saudiarabien.. De enades om att gå och visa sitt deltagande och trösta honom.

12 *Job 1:20, Klag 2:10. Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft*2:12rev sönder sina mantlar och kastade stoftSorgeritual (jfr 2 Sam 13:19, 31). mot himlen över sina huvuden. 13 *Rom 12:15. Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.