Salmos 78

1 Maskil (cantique) d’Asaph. Écoute ma loi, ô mon peuple! Prêtez l’oreille aux paroles de ma bouche.

2 J’ouvrirai ma bouche pour prononcer des discours sententieux; je publierai les secrets des temps anciens,

3 Que nous avons entendus et connus, et que nos pères nous ont racontés.

4 Nous ne les cacherons point à leurs enfants; nous raconterons à la race future les louanges de l’Éternel, et sa force, et les merveilles qu’il a faites.

5 Il établit un témoignage en Jacob; il mit en Israël une loi, qu’il ordonna à nos pères de faire connaître à leurs enfants;

6 Afin que la génération suivante, les enfants à venir, la connussent, et qu’en grandissant ils la racontassent à leurs enfants;

7 Qu’ils missent en Dieu leur confiance, qu’ils n’oubliassent pas les œuvres de Dieu, et qu’ils gardassent ses commandements;

8 Et qu’ils ne fussent pas, comme leurs pères, une génération rebelle et indocile, génération qui ne disposa point son cœur, et dont l’esprit ne fut pas fidèle à Dieu.

9 Les fils d’Éphraïm, armés et tirant de l’arc, ont tourné le dos au jour du combat.

10 Ils n’ont point gardé l’alliance de Dieu, et n’ont pas voulu marcher dans sa loi.

11 Ils ont mis en oubli ses exploits, et ses merveilles qu’il leur avait fait voir.

12 Il fit des prodiges devant leurs pères, au pays d’Égypte, aux champs de Tsoan.

13 Il fendit la mer et les fit passer; il dressa les eaux comme en un monceau;

14 Et il les conduisit, le jour par la nuée, et toute la nuit par la clarté du feu.

15 Il fendit les rochers au désert, et les abreuva comme à flots abondants.

16 De la pierre il fit sortir des ruisseaux; il fit descendre les eaux comme des rivières.

17 Mais ils continuèrent à pécher contre lui, se rebellant contre le Très-Haut dans le désert.

18 Ils tentèrent Dieu dans leur cœur, demandant des mets selon leur désir.

19 Ils parlèrent contre Dieu et dirent: Dieu pourrait-il dresser une table au désert?

20 Voici, il a frappé la roche, et des eaux ont coulé, et des torrents se sont répandus: pourra-t-il bien donner du pain, préparer de la chair à son peuple?

21 Aussi l’Éternel l’entendit et s’indigna; un feu s’alluma contre Jacob, et la colère s’éleva contre Israël;

22 Parce qu’ils n’avaient pas cru en Dieu, et ne s’étaient pas confiés en son salut.

23 Alors il commanda aux nuées en haut, et ouvrit les portes des cieux.

24 Il fit pleuvoir sur eux la manne pour nourriture, et leur donna le froment des cieux.

25 Chacun mangea le pain des puissants; il leur envoya des vivres à souhait.

26 Il fit lever le vent d’orient dans les cieux, et amena par sa force le vent du midi.

27 Il fit pleuvoir sur eux de la chair comme de la poussière, et des oiseaux ailés, comme le sable des mers.

28 Il les fit tomber au milieu de leur camp, et tout autour de leurs tentes.

29 Ils mangèrent et furent abondamment repus; il leur accorda ce qu’ils désiraient.

30 Ils n’en avaient pas perdu l’envie, les mets étaient encore dans leur bouche,

31 Que la colère de Dieu monta contre eux, qu’il tua leurs hommes forts, et abattit l’élite d’Israël.

32 Et pourtant ils péchèrent encore, et ne crurent point à ses merveilles.

33 Il consuma leurs jours par un souffle, et leurs années par un effroi soudain.

34 Quand il les tuait, ils s’enquéraient de lui, et se remettaient à chercher Dieu.

35 Ils se souvenaient que Dieu était leur rocher, et le Dieu Très-Haut leur rédempteur.

36 Mais ils faisaient beau semblant de leur bouche, et de leur langue ils lui mentaient.

37 Leur cœur n’était pas droit envers lui, et ils n’étaient pas fidèles à son alliance.

38 Mais lui, miséricordieux, pardonnait le crime et ne les détruisait pas; souvent il revint de sa colère, et n’éveilla pas toute sa fureur.

39 Et il se souvint qu’ils n’étaient que chair, un vent qui passe et ne revient pas.

40 Que de fois ils se rebellèrent contre lui au désert, et le contristèrent dans la solitude!

41 Ils recommencèrent à tenter Dieu et à provoquer le Saint d’Israël;

42 Ils ne se souvinrent plus de sa main, du jour où il les délivra de l’oppresseur,

43 Lorsqu’il manifesta ses prodiges en Égypte, et ses miracles dans les champs de Tsoan;

44 Qu’il changea leurs fleuves en sang, et ils n’en burent plus les ondes;

45 Qu’il envoya contre eux des insectes pour les dévorer et des grenouilles pour les infester;

46 Qu’il livra leur récolte aux vermisseaux, et leur travail aux sauterelles;

47 Qu’il tua leurs vignes par la grêle, et leurs sycomores par les frimas;

48 Qu’il livra leur bétail à la grêle, et leurs troupeaux à la foudre;

49 Qu’il envoya contre eux l’ardeur de son courroux, l’indignation, la colère, la détresse, déchaînant les messagers de malheur.

50 Il donna carrière à sa colère, et ne préserva point leur âme de la mort; il livra leur vie à la mortalité.

51 Il frappa dans l’Égypte tous les premiers-nés, les prémices de la force dans les tentes de Cham.

52 Il fit partir son peuple comme des brebis, et les conduisit par le désert comme un troupeau.

53 Il les mena en sûreté et sans crainte; mais la mer couvrit leurs ennemis.

54 Il les fit parvenir dans ses frontières saintes, à la montagne que sa droite a conquise.

55 Il chassa devant eux des nations; il les leur fit échoir en portions d’héritage, et logea les tribus d’Israël dans leurs tentes.

56 Mais ils tentèrent et irritèrent le Dieu Très-Haut, et ne gardèrent point ses témoignages.

57 Ils reculèrent et furent infidèles comme leurs pères; ils tournèrent comme un arc qui trompe.

58 Ils le provoquèrent par leurs hauts lieux, et l’émurent à jalousie par leurs idoles.

59 Dieu l’entendit et s’indigna; il prit Israël en aversion.

60 Il abandonna la demeure de Silo, la tente qu’il avait dressée parmi les hommes.

61 Il livra sa gloire à la captivité, et sa majesté aux mains de l’ennemi.

62 Il abandonna son peuple à l’épée, et s’indigna contre son héritage.

63 Le feu dévora ses jeunes hommes, et ses vierges ne furent point chantées.

64 Ses sacrificateurs tombèrent par l’épée, et ses veuves ne pleurèrent pas.

65 Alors le Seigneur s’éveilla comme un homme qui dort, comme un guerrier à qui le vin fait jeter des cris.

66 Il refoula ses adversaires; il les chargea d’un opprobre éternel.

67 Mais il rejeta la tente de Joseph, et ne choisit pas la tribu d’Éphraïm.

68 Il choisit la tribu de Juda, la montagne de Sion qu’il aime.

69 Il bâtit son sanctuaire comme les lieux très hauts, comme la terre qu’il a fondée pour toujours.

70 Il choisit David son serviteur, et le prit des parcs des brebis.

71 Il l’amena d’auprès de celles qui allaitent, pour paître Jacob, son peuple, et Israël, son héritage.

72 Alors David les fit paître suivant l’intégrité de son cœur, et les conduisit par la sagesse de ses mains.

Dom och frälsning i Israels historia

1 En vishetspsalm av Asaf.

Lyssna, mitt folk,

till min undervisning,

vänd era öron till min muns ord!

2 Jag vill öppna min mun

för att tala visdomsord*78:2visdomsordAnnan översättning: "liknelser". Jfr Matt 13:35 där versen citeras i samband med Kristi undervisning.,

lägga fram gåtor från gången tid.

3 *Ps 44:2. Vad vi har hört och lärt känna,

vad våra fäder berättat för oss

4 vill vi inte dölja för deras barn.

För det kommande släktet

förkunnar vi Herrens lov,

hans makt och de under han gjort.

5 *2 Mos 20:1f, 5 Mos 4:9f, 6:6f, Hes 20:10f. Han upprättade

ett vittnesbörd i Jakob,

han gav sin undervisning i Israel

och befallde våra fäder

att lära ut den till sina barn,

6 så att den blev känd

för det kommande släktet,

de barn som skulle födas.

De i sin tur skulle

berätta för sina barn,

7 så att de sätter sitt hopp till Gud

och inte glömmer Guds gärningar

utan följer hans bud.

8 *2 Mos 32:9, 33:3f, 34:9, 2 Krön 30:7, Ps 78:37, 95:7f, Hes 20:18. De ska inte bli som sina fäder,

ett trotsigt och upproriskt släkte

med opålitligt hjärta

och en ande trolös mot Gud.

9 Efraims söner,

beväpnade bågskyttar,

vände på stridens dag.

10 *Hes 20:13. De höll inte Guds förbund

utan vägrade följa hans lag,

11 de glömde hans gärningar

och undren han visat dem.

12 *2 Mos 14:1f, Hes 30:14. Inför deras fäder

hade han gjort under

i Egyptens land, på Soans mark*78:12Soans markDet deltaområde i nordöstra Egypten där israeliterna bodde före uttåget..

13 *2 Mos 14:21f, Ps 74:13, 136:13. Han klöv havet

och förde dem igenom,

han lät vattnet stå som en mur.

14 *2 Mos 13:21f, 14:24, Ps 105:39f. Han ledde dem

med molnskyn om dagen

och med eldsken

hela natten.

15 *2 Mos 17:6, 4 Mos 20:10f, Ps 105:41, 114:8, Jes 48:21, 1 Kor 10:4. Han klöv klippor i öknen

och lät dem dricka

som ur väldiga hav,

16 han lät bäckar rinna fram

ur klippan

och vatten skölja ner

som strömmar.

17 Men de fortsatte att synda

mot honom,

de gjorde uppror

mot den Högste i öknen.

18 *2 Mos 16:2f, 4 Mos 11:4f, Ps 106:14f, 1 Kor 10:9. De frestade Gud i sina hjärtan

genom att kräva mat efter sitt begär.

19 De talade mot Gud, de sade:

"Kan Gud duka ett bord i öknen?

20 Visst slog han klippan

så att vattnet flödade

och bäckar strömmade fram,

men kan han också ge bröd

eller skaffa kött åt sitt folk?"

21 *4 Mos 11:1f. När Herren hörde det

blev han vred.

Eld blossade upp mot Jakob,

vrede vällde fram mot Israel,

22 för de trodde inte på Gud

och litade inte på hans frälsning.

23 Ändå gav han befallning

åt skyarna i höjden

och öppnade himlens portar.

24 *2 Mos 16:4f, 4 Mos 11:7, Joh 6:31, 1 Kor 10:3. Han lät manna regna över dem

till mat

och gav dem säd från himlen.

25 Människor fick äta änglars bröd,

han sände dem mat

så att de blev mätta.

26 *4 Mos 11:31f. Han lät östanvinden

komma från himlen

och styrde sunnanvinden dit

med sin makt.

27 Han lät kött regna över dem

som stoft,

bevingade fåglar som havets sand.

28 Han lät dem falla mitt i deras läger,

runt omkring deras*78:28deras … derasAndra handskrifter: "sitt … sina". boningar.

29 De åt och blev övermätta,

han lät dem få vad de haft begär till.

30 Men innan de släckt sitt begär,

medan maten ännu var

i deras mun,

31 *4 Mos 11:33, Jes 10:16. kom Guds vrede över dem.

Han dödade bland de starkaste

och slog ner Israels utvalda*78:31utvaldaAnnan översättning: "unga". män.

32 *4 Mos 14:1f, Ps 106:24. Ändå fortsatte de att synda

och trodde inte på hans under.

33 *4 Mos 14:12, 22f, Ps 90:9. Då lät han deras dagar försvinna

i tomhet

och deras år i plötslig skräck.

34 När han dräpte dem

frågade de efter honom,

de vände om och sökte Gud.

35 *5 Mos 32:4, Ps 18:3. De mindes att Gud är deras klippa,

att Gud den Högste

är deras befriare.

36 *Jes 29:13, Jer 12:2. De försökte bedra honom

med sina ord,

de ljög för honom med sin tunga.

37 Deras hjärtan var inte uppriktiga

mot honom,

de var inte trogna

mot hans förbund.

38 *2 Mos 34:6f, Ps 86:5, 15, 145:8, Joel 2:13. Men han är barmhärtig

och försonar skuld,

han vill inte förgöra.

Ofta höll han tillbaka sin vrede

och lät inte hela sin glöd

bryta fram.

39 *Job 7:7, 14:1, 19f, Ps 103:13f. Han tänkte på att de bara är kött,

en vind*78:39vindAnnan översättning: "ande". som försvinner

och inte kommer åter.

40 Hur ofta trotsade de honom inte

i öknen

och bedrövade honom

i ödemarken!

41 Gång på gång frestade de Gud

och kränkte Israels Helige.

42 De kom inte ihåg hans hand

eller dagen då han befriade dem

från fienden,

43 då han gjorde sina tecken i Egypten

och sina under på Soans mark.

44 *2 Mos 7:19f. Han förvandlade deras floder

till blod

så att de inte kunde dricka

ur bäckarna.

45 *2 Mos 8:2f. Han sände flugsvärmar

som förtärde dem

och grodor som förstörde för dem,

46 *2 Mos 10:4f. han gav deras gröda åt larver

och deras skördar åt gräshoppor.

47 *2 Mos 9:18f, Ps 105:32. Han slog deras vinstockar

med hagel

och deras fikonträd med skyfall*78:47skyfallOrdets innebörd oklar. Annan möjlig översättning: "frost" (så Septuaginta).,

48 han utlämnade deras boskap åt hagel

och deras hjordar åt blixtar.

49 *2 Mos 9:3f. Han sände över dem sin vredesglöd,

harm, vrede och nöd,

en skara av olycksänglar.

50 *2 Mos 9:15. Han gav fritt utlopp åt sin vrede,

han skonade inte deras själ

från döden

utan utlämnade deras liv åt pesten.

51 *2 Mos 11:5, 12:29f, Ps 105:36, 135:8, 136:10. Han slog allt förstfött i Egypten,

livskraftens förstling

i Hams hyddor.

52 *2 Mos 12:31, Ps 77:21, 100:3. Han lät sitt folk bryta upp

som en fårflock

och förde dem som en hjord

genom öknen.

53 *2 Mos 14:19f, 15:19, Ps 106:11. Han ledde dem tryggt,

de behövde inte vara rädda,

deras fiender svaldes av havet.

54 *2 Mos 15:13, 17. Han förde dem till sitt heliga land,

till det berg som hans högra hand

hade vunnit.

55 *Jos 1:1f, 23:4f, Ps 44:3, 105:44, 135:12. Han fördrev hednafolken

framför dem,

han gav dem deras land

som arvedel

och lät Israels stammar bo

i deras hyddor.

56 *Dom 2:8f. Men de trotsade och frestade

Gud den Högste,

de höll inte fast

vid hans vittnesbörd.

57 *Hos 7:16. De vek trolöst tillbaka

som sina fäder,

de gav vika som en opålitlig båge.

58 *5 Mos 4:25f, 32:16, 21. De väckte hans vrede

med sina offerhöjder

och kränkte honom

med sina avgudabilder.

59 Gud hörde det och blev vred,

han förkastade Israel med all kraft.

60 *Jos 18:1, 1 Sam 4:11f, Jer 7:12. Han övergav sin boning i Shilo*78:60ShiloPlats strax norr om Jerusalem där tabernaklet stod under domartiden (se t ex 1 Sam 1:3f).,

det tält han rest bland människorna.

61 *1 Sam 4:11, 21. Han gav sin makt i fångenskap

och sin ära*78:61sin makt … sin äraGuds förbundsark som utlämnades åt filisteerna (se 1 Sam 4-6). i fiendehand.

62 *1 Sam 4:10. Sitt folk utlämnade han åt svärdet,

han blev vred på sin arvedel.

63 Deras unga män förtärdes av eld,

deras unga kvinnor

blev utan brudsång.

64 *1 Sam 4:11, 18, Job 27:15. Deras präster föll för svärd,

deras änkor kunde inte

hålla dödsklagan.

65 Då vaknade Herren som ur sömn,

som en hjälte bedövad av vin.

66 Han slog tillbaka sina fiender

och drog evig skam över dem.

67 Han förkastade Josefs hydda

och utvalde inte Efraims stam,

68 *Ps 48:3, 87:2, 132:13f. men Juda stam utvalde han,

Sions berg som han älskar.

69 *1 Kung 6:1f, Ps 68:17, 132:13. Han byggde sin helgedom

hög som himlen,

grundade den likt jorden för evigt.

70 *1 Sam 16:11f. Han utvalde sin tjänare David

och tog honom från fårens fållor,

71 *2 Sam 7:8, 1 Krön 11:2, Ps 28:9. han hämtade honom från tackorna

och satte honom till herde

för Jakob, sitt folk,

för Israel, sin arvedel.

72 Han var deras herde med rent hjärta

och ledde dem

med förståndig hand.