Salmos 78

1 Cantico di Asaf.

Ascolta, popolo mio, il mio insegnamento;

porgi orecchio alle parole della mia bocca!

2 Io aprirò la mia bocca in parabole,

esporrò i misteri dei tempi antichi.

3 Quel che abbiamo udito e conosciuto,

e che i nostri padri ci hanno raccontato,

4 non lo nasconderemo ai loro figli;

diremo alla generazione futura le lodi dell’Eterno,

la sua potenza e le meraviglie che egli ha operato.

5 Egli stabilì una testimonianza in Giacobbe,

e pose una legge in Israele,

che egli ordinò ai nostri padri

di far conoscere ai loro figli,

6 perché fossero note alla generazione futura,

ai figli che sarebbero nati,

i quali, a loro volta, le avrebbero raccontate ai loro figli,

7 perché ponessero in Dio la loro speranza

e non dimenticassero le opere di Dio,

ma osservassero i suoi comandamenti;

8 e non fossero come i loro padri,

una generazione caparbia e ribelle,

una generazione dal cuore incostante,

e il cui spirito non fu fedele a Dio.

9 I figli di Efraim, gente di guerra, buoni arcieri,

voltarono le spalle il giorno della battaglia.

10 Non osservarono il patto di Dio

e rifiutarono di camminare secondo la sua legge;

11 dimenticarono le sue opere

e i prodigi che aveva mostrati loro.

12 Egli aveva compiuto meraviglie in presenza dei loro padri,

nel paese d’Egitto, nelle campagne di Soan.

13 Divise il mare e li fece passare,

e fermò le acque come in un mucchio.

14 Di giorno li guidò con una nuvola

e per tutta la notte con una luce di fuoco.

15 Fendé le rocce nel deserto

e li dissetò copiosamente, come da sorgenti profonde.

16 Fece scaturire ruscelli dalla roccia

e ne fece scendere dell’acqua come dei fiumi.

17 Ma essi continuarono a peccare contro di lui,

a ribellarsi contro l’Altissimo, nel deserto;

18 tentarono Dio in cuor loro,

chiedendo cibo secondo le proprie voglie.

19 Parlarono contro Dio, dicendo:

"Potrebbe Dio imbandirci una mensa nel deserto?

20 Ecco, egli percosse la roccia e ne scaturì acqua,

ne traboccarono torrenti;

potrebbe darci anche del pane

e provvedere carne per il suo popolo?".

21 Perciò l’Eterno, avendoli uditi, si adirò aspramente,

e un fuoco si accese contro Giacobbe,

e l’ira sua si infuriò contro Israele,

22 perché non avevano creduto in Dio,

né avevano avuto fiducia nella sua salvezza.

23 Eppure egli comandò alle nuvole di sopra,

e aprì le porte del cielo,

24 fece piovere su loro manna come cibo

e diede loro il frumento del cielo.

25 L’uomo mangiò del pane dei potenti;

egli mandò loro del cibo a sazietà.

26 Fece alzare in cielo il vento orientale

e con la sua potenza scatenò il vento del mezzogiorno;

27 fece piovere su loro carne come polvere,

degli uccelli alati, numerosi come la sabbia del mare;

28 li fece cadere in mezzo al loro campo,

tutt’intorno alle loro tende.

29 Così essi mangiarono e furono saziati,

e Dio mandò loro quel che avevano bramato.

30 La loro avidità non era ancora stata soddisfatta,

avevano ancora il cibo in bocca,

31 quando l’ira di Dio si scatenò contro di loro,

ne uccise i più vigorosi e abbatté i giovani d’Israele.

32 A dispetto di tutto ciò peccarono ancora,

e non credettero alle sue meraviglie.

33 Perciò egli consumò i loro giorni in un niente

e i loro anni con un terrore improvviso.

34 Quando li faceva perire, essi lo ricercavano

e ritornavano desiderosi di ritrovare Dio;

35 e si ricordavano che Dio era la loro rocca,

e il Dio altissimo il loro redentore.

36 Essi però lo lusingavano con la bocca

e gli mentivano con la lingua.

37 Il loro cuore non era sincero con lui,

e non erano fedeli al suo patto.

38 Ma egli, che è pietoso, che perdona l’iniquità

e non distrugge il peccatore,

più volte trattenne la sua ira

e non lasciò divampare tutto il suo furore.

39 Egli si ricordò che essi erano carne,

un fiato che passa e non ritorna.

40 Quante volte si ribellarono a lui nel deserto

e lo rattristarono in quella solitudine!

41 Ricominciarono a tentare Dio

e a provocare il Santo d’Israele.

42 Non si ricordarono più della sua mano,

del giorno in cui egli li liberò dal nemico,

43 quando operò i suoi miracoli in Egitto,

e i suoi prodigi nelle campagne di Soan.

44 Egli mutò i loro fiumi e i loro ruscelli in sangue,

perché non vi potessero più bere.

45 Mandò contro di loro mosche velenose per divorarli

e rane per distruggerli.

46 Diede il loro raccolto ai bruchi

e la loro fatica alle locuste.

47 Distrusse le loro vigne con la grandine

e i loro sicomori con i grossi chicchi d’essa.

48 Abbandonò il loro bestiame alla grandine

e le loro greggi ai fulmini.

49 Scatenò su di loro la sua ira ardente,

collera, indignazione e tribolazione,

una schiera di messaggeri di sventure.

50 Dette libero corso alla sua ira;

non preservò dalla morte la loro anima,

ma abbandonò la loro vita alla peste.

51 Percosse tutti i primogeniti d’Egitto,

le primizie del vigore nelle tende di Cam;

52 ma fece partire il suo popolo come un gregge

e lo condusse attraverso il deserto come una mandria.

53 Li condusse sicuri e senza paura;

mentre il mare inghiottiva i loro nemici.

54 Li fece arrivare alla sua terra santa,

alla montagna che la sua destra aveva conquistato.

55 Scacciò le nazioni davanti a loro,

assegnò loro a sorte il paese come eredità,

e fece abitare le tribù d’Israele nelle loro tende.

56 Nondimeno tentarono il Dio altissimo,

si ribellarono e non osservarono le sue testimonianze.

57 Si trassero indietro e furono sleali come i loro padri;

si rivoltarono come un arco fallace;

58 lo provocarono a ira con i loro alti luoghi,

lo mossero a gelosia con i loro idoli.

59 Dio udì, si adirò

e prese Israele in grande avversione;

60 abbandonò il tabernacolo di Silo,

la tenda in cui aveva abitato fra gli uomini;

61 lasciò condurre la sua forza in schiavitù

e lasciò cadere la sua gloria in mano al nemico.

62 Abbandonò il suo popolo alla spada

e si adirò contro la sua eredità.

63 Il fuoco consumò i loro giovani

e le loro vergini non ebbero canto nuziale.

64 I loro sacerdoti caddero di spada

e le loro vedove non fecero lamento.

65 Poi il Signore si risvegliò come dal sonno,

simile a un prode che grida eccitato dal vino.

66 Colpì i suoi nemici alle spalle,

li coprì di eterna vergogna.

67 Ripudiò la tenda di Giuseppe,

non scelse la tribù di Efraim;

68 ma elesse la tribù di Giuda,

il monte di Sion che egli amava.

69 Costruì il suo santuario come i luoghi altissimi,

come la terra che egli ha fondata per sempre.

70 Scelse Davide, suo servo,

lo prese dagli ovili,

71 dalle pecore che allattavano,

per pascere Giacobbe, suo popolo, e Israele, sua eredità.

72 Egli li pasturò secondo l’integrità del suo cuore

e li guidò con mano sapiente.

Dom och frälsning i Israels historia

1 En vishetspsalm av Asaf.

Lyssna, mitt folk,

till min undervisning,

vänd era öron till min muns ord!

2 Jag vill öppna min mun

för att tala visdomsord*78:2visdomsordAnnan översättning: "liknelser". Jfr Matt 13:35 där versen citeras i samband med Kristi undervisning.,

lägga fram gåtor från gången tid.

3 *Ps 44:2. Vad vi har hört och lärt känna,

vad våra fäder berättat för oss

4 vill vi inte dölja för deras barn.

För det kommande släktet

förkunnar vi Herrens lov,

hans makt och de under han gjort.

5 *2 Mos 20:1f, 5 Mos 4:9f, 6:6f, Hes 20:10f. Han upprättade

ett vittnesbörd i Jakob,

han gav sin undervisning i Israel

och befallde våra fäder

att lära ut den till sina barn,

6 så att den blev känd

för det kommande släktet,

de barn som skulle födas.

De i sin tur skulle

berätta för sina barn,

7 så att de sätter sitt hopp till Gud

och inte glömmer Guds gärningar

utan följer hans bud.

8 *2 Mos 32:9, 33:3f, 34:9, 2 Krön 30:7, Ps 78:37, 95:7f, Hes 20:18. De ska inte bli som sina fäder,

ett trotsigt och upproriskt släkte

med opålitligt hjärta

och en ande trolös mot Gud.

9 Efraims söner,

beväpnade bågskyttar,

vände på stridens dag.

10 *Hes 20:13. De höll inte Guds förbund

utan vägrade följa hans lag,

11 de glömde hans gärningar

och undren han visat dem.

12 *2 Mos 14:1f, Hes 30:14. Inför deras fäder

hade han gjort under

i Egyptens land, på Soans mark*78:12Soans markDet deltaområde i nordöstra Egypten där israeliterna bodde före uttåget..

13 *2 Mos 14:21f, Ps 74:13, 136:13. Han klöv havet

och förde dem igenom,

han lät vattnet stå som en mur.

14 *2 Mos 13:21f, 14:24, Ps 105:39f. Han ledde dem

med molnskyn om dagen

och med eldsken

hela natten.

15 *2 Mos 17:6, 4 Mos 20:10f, Ps 105:41, 114:8, Jes 48:21, 1 Kor 10:4. Han klöv klippor i öknen

och lät dem dricka

som ur väldiga hav,

16 han lät bäckar rinna fram

ur klippan

och vatten skölja ner

som strömmar.

17 Men de fortsatte att synda

mot honom,

de gjorde uppror

mot den Högste i öknen.

18 *2 Mos 16:2f, 4 Mos 11:4f, Ps 106:14f, 1 Kor 10:9. De frestade Gud i sina hjärtan

genom att kräva mat efter sitt begär.

19 De talade mot Gud, de sade:

"Kan Gud duka ett bord i öknen?

20 Visst slog han klippan

så att vattnet flödade

och bäckar strömmade fram,

men kan han också ge bröd

eller skaffa kött åt sitt folk?"

21 *4 Mos 11:1f. När Herren hörde det

blev han vred.

Eld blossade upp mot Jakob,

vrede vällde fram mot Israel,

22 för de trodde inte på Gud

och litade inte på hans frälsning.

23 Ändå gav han befallning

åt skyarna i höjden

och öppnade himlens portar.

24 *2 Mos 16:4f, 4 Mos 11:7, Joh 6:31, 1 Kor 10:3. Han lät manna regna över dem

till mat

och gav dem säd från himlen.

25 Människor fick äta änglars bröd,

han sände dem mat

så att de blev mätta.

26 *4 Mos 11:31f. Han lät östanvinden

komma från himlen

och styrde sunnanvinden dit

med sin makt.

27 Han lät kött regna över dem

som stoft,

bevingade fåglar som havets sand.

28 Han lät dem falla mitt i deras läger,

runt omkring deras*78:28deras … derasAndra handskrifter: "sitt … sina". boningar.

29 De åt och blev övermätta,

han lät dem få vad de haft begär till.

30 Men innan de släckt sitt begär,

medan maten ännu var

i deras mun,

31 *4 Mos 11:33, Jes 10:16. kom Guds vrede över dem.

Han dödade bland de starkaste

och slog ner Israels utvalda*78:31utvaldaAnnan översättning: "unga". män.

32 *4 Mos 14:1f, Ps 106:24. Ändå fortsatte de att synda

och trodde inte på hans under.

33 *4 Mos 14:12, 22f, Ps 90:9. Då lät han deras dagar försvinna

i tomhet

och deras år i plötslig skräck.

34 När han dräpte dem

frågade de efter honom,

de vände om och sökte Gud.

35 *5 Mos 32:4, Ps 18:3. De mindes att Gud är deras klippa,

att Gud den Högste

är deras befriare.

36 *Jes 29:13, Jer 12:2. De försökte bedra honom

med sina ord,

de ljög för honom med sin tunga.

37 Deras hjärtan var inte uppriktiga

mot honom,

de var inte trogna

mot hans förbund.

38 *2 Mos 34:6f, Ps 86:5, 15, 145:8, Joel 2:13. Men han är barmhärtig

och försonar skuld,

han vill inte förgöra.

Ofta höll han tillbaka sin vrede

och lät inte hela sin glöd

bryta fram.

39 *Job 7:7, 14:1, 19f, Ps 103:13f. Han tänkte på att de bara är kött,

en vind*78:39vindAnnan översättning: "ande". som försvinner

och inte kommer åter.

40 Hur ofta trotsade de honom inte

i öknen

och bedrövade honom

i ödemarken!

41 Gång på gång frestade de Gud

och kränkte Israels Helige.

42 De kom inte ihåg hans hand

eller dagen då han befriade dem

från fienden,

43 då han gjorde sina tecken i Egypten

och sina under på Soans mark.

44 *2 Mos 7:19f. Han förvandlade deras floder

till blod

så att de inte kunde dricka

ur bäckarna.

45 *2 Mos 8:2f. Han sände flugsvärmar

som förtärde dem

och grodor som förstörde för dem,

46 *2 Mos 10:4f. han gav deras gröda åt larver

och deras skördar åt gräshoppor.

47 *2 Mos 9:18f, Ps 105:32. Han slog deras vinstockar

med hagel

och deras fikonträd med skyfall*78:47skyfallOrdets innebörd oklar. Annan möjlig översättning: "frost" (så Septuaginta).,

48 han utlämnade deras boskap åt hagel

och deras hjordar åt blixtar.

49 *2 Mos 9:3f. Han sände över dem sin vredesglöd,

harm, vrede och nöd,

en skara av olycksänglar.

50 *2 Mos 9:15. Han gav fritt utlopp åt sin vrede,

han skonade inte deras själ

från döden

utan utlämnade deras liv åt pesten.

51 *2 Mos 11:5, 12:29f, Ps 105:36, 135:8, 136:10. Han slog allt förstfött i Egypten,

livskraftens förstling

i Hams hyddor.

52 *2 Mos 12:31, Ps 77:21, 100:3. Han lät sitt folk bryta upp

som en fårflock

och förde dem som en hjord

genom öknen.

53 *2 Mos 14:19f, 15:19, Ps 106:11. Han ledde dem tryggt,

de behövde inte vara rädda,

deras fiender svaldes av havet.

54 *2 Mos 15:13, 17. Han förde dem till sitt heliga land,

till det berg som hans högra hand

hade vunnit.

55 *Jos 1:1f, 23:4f, Ps 44:3, 105:44, 135:12. Han fördrev hednafolken

framför dem,

han gav dem deras land

som arvedel

och lät Israels stammar bo

i deras hyddor.

56 *Dom 2:8f. Men de trotsade och frestade

Gud den Högste,

de höll inte fast

vid hans vittnesbörd.

57 *Hos 7:16. De vek trolöst tillbaka

som sina fäder,

de gav vika som en opålitlig båge.

58 *5 Mos 4:25f, 32:16, 21. De väckte hans vrede

med sina offerhöjder

och kränkte honom

med sina avgudabilder.

59 Gud hörde det och blev vred,

han förkastade Israel med all kraft.

60 *Jos 18:1, 1 Sam 4:11f, Jer 7:12. Han övergav sin boning i Shilo*78:60ShiloPlats strax norr om Jerusalem där tabernaklet stod under domartiden (se t ex 1 Sam 1:3f).,

det tält han rest bland människorna.

61 *1 Sam 4:11, 21. Han gav sin makt i fångenskap

och sin ära*78:61sin makt … sin äraGuds förbundsark som utlämnades åt filisteerna (se 1 Sam 4-6). i fiendehand.

62 *1 Sam 4:10. Sitt folk utlämnade han åt svärdet,

han blev vred på sin arvedel.

63 Deras unga män förtärdes av eld,

deras unga kvinnor

blev utan brudsång.

64 *1 Sam 4:11, 18, Job 27:15. Deras präster föll för svärd,

deras änkor kunde inte

hålla dödsklagan.

65 Då vaknade Herren som ur sömn,

som en hjälte bedövad av vin.

66 Han slog tillbaka sina fiender

och drog evig skam över dem.

67 Han förkastade Josefs hydda

och utvalde inte Efraims stam,

68 *Ps 48:3, 87:2, 132:13f. men Juda stam utvalde han,

Sions berg som han älskar.

69 *1 Kung 6:1f, Ps 68:17, 132:13. Han byggde sin helgedom

hög som himlen,

grundade den likt jorden för evigt.

70 *1 Sam 16:11f. Han utvalde sin tjänare David

och tog honom från fårens fållor,

71 *2 Sam 7:8, 1 Krön 11:2, Ps 28:9. han hämtade honom från tackorna

och satte honom till herde

för Jakob, sitt folk,

för Israel, sin arvedel.

72 Han var deras herde med rent hjärta

och ledde dem

med förståndig hand.